Kan inte du lägga upp en video när du pratar kinesiska?:) Puss

SVAR: Självklart, måste bara hitta ett program där man kan subtitla. Någon som vet hur man gör & vilket programm?? ;)

Brukar du kolla på anime eller läsa manga?Isåfall,vilken?:)

SVAR: Den enda anime jag nånsin har kollat på är pokémon, älskart! Annars har jag läst Tokyo Mew Mew sisådär 100 ggr, och blev helt förälskad. Annars har jag läst one piece och dragon ball när jag var yngre också!

tror du på Gud?

SVAR: Min mamma är buddhist, så det är inte så sannolikt att jag skulle vara kristen och tro på gud. Jag tror varken på Buddha eller gud, är typ ateist om man säger så. Jag tror att det där bara är påhittat för att stärka sin självkänsla, att man inbillar att man har en hjälpande hand som stödjer en i sina val i livet. Men jag har verkligen inga problem med troende människor, eftersom jag har växt upp med troende people! :)

En halvdålig novell jag skrev rätt snabbt till en svenskauppgift. Skriv gärna vad ni tyckte om den =)

Jag satt vid stenblocken och dinglade med fötterna utmed kajen vid strandvägen. Skillnaden var bara att jag inte satt och tittade på utsikten, utan jag hade vänt på mig och betraktade människorna som gick ut genom kiosken. De tittade inte tillbaka; de flesta märkte inte ens att min blick var fastnaglad i deras ansikten.

Egentligen visste jag inte ens vad jag väntade på, denna varma julidag. Jag tittade ner på min halvsmältande glass, som inte längre såg särskilt god ut. Jag åt den i alla fall, bara för att ha någonting att göra. Den syrliga smaken och den söta glasyren växte sig i min mun, och jag var tvungen att slicka mig om munnen ett fåtal gånger för att inte se ut som en clown.

”Tilda!” Jag såg upp ifrån mitt glass ätande; En solbränd, lång och leende kille i flip flops och en randig t-shirt kom gåendes emot mig med ett brett flin. Han verkade vara äldre än mig; minst två år.

”Vem är du?” frågade jag förbryllat och rättade till håret. Jag hade varit med om främlingar förut, men långt ifrån såhär trevliga och charmiga. Det var ett rent faktum, att han såg riktigt bra ut.

Han log åt min fråga, och pekade sedan på sig själv. ”Menar du mig? Kommer du inte ihåg mig?” frågade han retsamt.

Jag var tvungen att harkla mig, det här började kännas pinsamt och välbekant. Det var alltid pinsamt när man inte mindes folk, som man antagligen borde minnas.

”Eh… nä.” svarade jag fundersamt och kliade mig själv på benet. Jävla idiot, tänkte jag för mig själv. Varför kunde jag inte bara sitta stilla? ”Borde jag det?” frågade jag tillbaka och kisade emot honom.

Nu såg han en smula allvarligare ut, men han hade fortfarande glimten i ögat. ”Jag är Love, säger det någonting?”

Plötsligt förstod jag, det var Love! Love. Han som alltid hade lekt med mig på dagis, och retat mig i mellanstadiet. När högstadiet hade börjat flyttade han plötsligt och hastigt till Halland, och sedan dess hade vi inte haft någon vidare kontakt. Kanske hade vi chattat på MSN någon enstakat gång, men inte mer än så.

Jag hoppade upp ifrån stenblocket och kramade om honom, skrattandes.

”Hej! Herregud, jag kände inte igen dig!” Jag andades in hans doft; den luktade precis som förut, men en aning sötare. Love skrattade också, det verkade vara omöjligt att sudda ut hans leende på läpparna.

När kramen var avslutad tog jag ett snabbt steg tillbaka och granskade honom snabbt. Han hade verkligen förändrats, växt till sig. Det hade varit omöjligt att känna igen honom, speciellt under dessa tre år som hade gått. Han var minst en decimeter längre än mig, och jag kunde skymta en riktigt vältränad kropp under hans kläder. Hans mörkbruna hår hängde halvt ner i pannan, annars var det rufsigt.  När jag märkte att han också såg på mig så vände jag snabbt ner blicken och rodnade lätt.

Jag var fortfarande en smula förvånad, över slumpen att stöta på honom av alla människor. ”Vad gör du här?” undrade jag förvånat och fortsatte att betrakta honom.

”Jag flyttar hit till sommaren igen”, svarade han. ”Pappas kontor flyttades till Stockholm igen.”

Jag kände hur min mage började pirra, som om tarmarna och mina inre organ vibrerade av hans ord. Vad betydde det egentligen? Varför blev jag illa berörd av honom, bara några minuter efter att ha träffat honom efter tre år?

”Så… du flyttar hit för gott då? Till skolan och allting?” Jag hörde hur min röst halvstammade och hur patetiska mina frågor lät.

Love nickade vagt. ”Japp, pappa har redan fixat en plats till klassen så jag kommer att börja i höst igen.” Ett tag stod vi bara stilla, och jag stirrade ner på mina fötter. Allting kändes så välbekant, precis som det gjorde i skolan; skillnaden var bara att vi var ensamma nu. Det gnagde i mig och jag bläddrade i mitt fack med samtalsämnen för att prata naturligt med honom. Som tur frågade Love: ”Vad ska du göra i sommar då?”

Jag såg rakt in i hans ljusgröna, gnistrande ögon, som blickade intensivt tillbaka. ”Ingenting faktiskt… jag stod här och väntade på någonting spännande skulle hända, och sedan dök du upp!” Jag började skratta åt det komiska i situationen, att det verkligen var Love som dök upp utanför kiosken. Jag hörde hur han skrattade med, och vi var tvungna att sätta oss på stenblocket för att inte få magkramp av alla skrattattacker.

När vi till slut hade lugnat ner oss strök han bort en lock som skymde mitt ansikte, och mumlade: ”Det är inte mycket som har förändrats med dig, dina lockar är desamma…”

Jag log lite. ”Mina lockar förändras inte för att du har varit borta i tre år.”

Han grävde plötsligt ner sin hand i sin egen byxficka på badshortsen, och tog sedan ut två karameller lindade i något lyxigt godispapper.

”Här, ta den.” Han räckte fram en av karamellerna. ”Jag fick de dem i Schweiz, när vi var där i våras.”

Jag synade det silvriga godispappret i min hand som var omsorgsfullt lindad i svarta snören, och fnittrade till. ”Är det meningen att man ska äta den?”

”Nej…” Love skrattade också till. ”Den ska mer vara en prydnad, den är inte ätbar.”

Jag kom på mig själv att småle fånigt för mig själv när jag såg på prydnadskaramellen. Kanske skulle jag pröva att riva av det där perfekta godispappret någon dag, för nyfikhetens skull. Undrar hur den såg ut inuti, tänkte jag förstrött. Om det bara var någon svart metallkula, eller om det var en saftig karamell.

”Så, vad vill du göra nu?” Love verkade vara helt angelägen om att vi skulle göra någonting tillsammans över dagen. Det pirrade till i magen av vällust och glädje över att få ha honom för mig själv. Jag tänkte mig inte för innan jag ropade ut: ”Vi går och paddlar kajak! Där vid Djurgårdsbron hyr de ut kajaker.”

Love sken upp och verkade vara överlycklig över mitt förslag. ”Så du är inte rädd för vatten?” retades han.

”Det har jag väl aldrig påstått?” svarade jag lika glatt tillbaka. I tankarna svävade jag, fylld av förväntan.

Promenaden till Djurgårdsbron gick snabbt, eftersom det var så nära ifrån strandvägen, där vi hade suttit. Dessutom rörde sig våra fötter oerhört snabbt, eftersom vi var helt uppspelta över det faktum att glida över vattnet, en varm sommardag i solskenet.

Plötsligt hör jag lite fnitter, och hur en högljudd röst ropar: ”Loooove!”

Framför mig står Filippa och Sarah som går i min parallellklass. Däremot är de mer kända för att vara skolans populäraste tjejer. Båda hade blont hår (närmare åt det grå-vita hållet nu) och överdrivet mycket smink.

Aldrig hade jag förstått vitsen med varför de var så populära, och varför alla killar tyckte de var snygga. I mina ögon såg de… bara billiga ut. Jag hade aldrig sagt ett ord till dem, och de hade ignorerat mig med. Fram tills nu, dock. När de såg att jag stod bredvid Love synade de mig uppifrån och ner, och sedan log sitt sockersöta överdrivna leende emot Love.

”Hejhej, vad ska ni göra då?” frågade Filippa med sin ljusa röst. Frågan var formulerad till oss båda, men det var uppenbarligen endast Love som hade rätt att svara på den.

Love vred lite på sig, både irriterad och generad över den uppenbara situationen.

”Vi ska gå och paddla kajak, och vi börjar få lite bråttom nu”, svarade Love och lät lite förbryllad. Han nickade emot slutet av bron och började gå iväg med full fart. Jag blev ganska förvånad över det faktum att han knappt hade ägnat dem någon vidare uppmärksamhet som de flesta killar i min ålder skulle ha gjort. Bara efter några steg fick jag en idé, en väldigt rolig idé.

Jag vände mig emot barbiedockorna. ”Ni kan väl följda med?” frågade jag så vänligt jag kunde. Både Filippa såg först förvånade ut, sedan såg de på varandra och sedan ryckte de på axlarna. ”Visst”, svarade dem utan en speciell entusiasm.

Vi kom fram till kajakerna, där de låg och guppade i det kristallblåa vattnet. Love satte sig utan en föraning i den främre delen utav kajaken, och jag skyndade mig efter. Jag kände och hörde hur Filippa och Sarah utbytte både blickar och suckar, men jag ignorerade dem leende. Det här skulle bli riktigt roligt.

Medan Filippa och Sarah bråkade om vem som skulle sitta fram i kajaken, hade Love redan börjat paddla på. Jag visste knappt hur man rörde årorna, det fick Love sköta. Bakom mig hörde jag hur Filippa och Sarah skrek till varandra, och jag hörde hur Love skrattade till där fram. Han hade fortfarande inte sagt någonting speciellt, men jag såg i hans blick att han visste vad jag tänkte göra.

”Paddla sakta, så att de kommer ikapp oss”, väste jag i Loves öra. Han lydde utan ett ord. Tio minuter senare paddla äntligen båda kajakerna i sidleds, däremot skrek Filippa och Sarah mer aggressivt till varandra nu. De båda bråkade på allvar och båda klagade hela tiden på att den andra paddlade alldeles för snabbt, sakta eller i otakt. Jag och Love fick verkligen anstränga oss för att hålla oss för skratt.

”Men sluta skrik, för i helvete!” skrek Sarah till Filippa, som satt där fram. Sarah ställde sig plötsligt upp, samtidigt som Filippa skrek tillbaka: ”Sätt dig ner, idiot! Du kommer att välta båten…” Precis då kom några större vågor emot oss, som gjorde att kajakerna gungade till. Däremot gungade barbiedockornas kajak mest, antagligen eftersom Sarah stod upp. Den vinglade till några gånger och Sarah spratt i luften, innan hela kajaken välte. Plötsligt låg båda guppandes på vattenytan med sina flytvästar, och skrek.

Love och jag skrattade för full hals, och jag märkte inte att han paddlade bort ifrån dem förrän jag hörde Filippa och Sarahs desperata rop. Jag stelnade till, och såg bak. De verkade inte vara så förvånade själva, mest sura över situationen. Jag skrattade till igen, och skakade på huvudet.

”Det där kommer jag att få betala för hela hösten”, sa jag lite dystert.

”Det gör ingenting, jag kommer ju vara där.” Love vände sig inte om, men jag hörde på hans röst att han verkligen menade det.

Lite senare satt vi på kajen igen, vid strandvägen och kisade ut i Stockholms Skärgård.

”Vad härligt det var”, mumlade jag och blundade för att sola ögonlocken. Jag kände Loves söta andedräkt och hans gnistrande blick på mitt varma ansikte, men vågade inte öppna ögonen för att möta hans blick.

”Jag trodde aldrig du skulle våga göra någonting sådant emot Filippa och Sarah”, erkände Love efter en stunds bekväm tystnad. ”Det var sjukt coolt.”

”Tycker du?” frågade jag förbryllat och slog upp ögonen. Det kändes konstigt att höra honom säga det; kanske var jag inte den enda som tyckte de var patetiska.

”Ja. Ingen annan skulle ha vågat göra det”, svarade han och såg på mig igen. Nu mötte jag hans blick, och jag såg in i de där glittrande ögonen. Hans gröna ögon hade alltid glittrat som stänk av vattendroppar, men nu glittrade de emot mig. Det var nog de som var skillnaden, och det kändes.

Plötsligt tog han upp sin karamell igen, samma som han hade gett mig. ”Ska vi smaka på dem? Som du föreslog tidigare idag?” frågade han entusiastiskt.

Jag ryckte på axlarna, och fumlade efter min karamell i fickan. ”Visst”, svarade jag och tog upp den. Vi rev av det lyxiga godispappret samtidigt, och synade karamellen. Den var helt klarröd, och såg ut att faktiskt vara… ätbar. Jag stoppade sakta in den i munnen, och lät tungan vila på den ett tag för att känna av smaken. Den smakade hallon, och sommar. Den smakade faktiskt lite grann av Love söta andedräkt, också. Jag sög på den ett tag, innan Love kramade mig och viskade i mitt öra: ”Den smakar som dig, Tilda.” Sedan kysste han mig, och jag kände hur våra karameller möttes.

Jag smakade på våra namn tillsammans, lika försynt som jag hade smakat på karamellen. Tilda och Love. Love och Tilda. Jo, kanske skulle vi fungera ihop som två röda karameller gör.