Det var ett bra tag sedan jag tog mig tid här och skriva ett riktigt inlägg, live från Peking. Livet är så annorlunda här, och en del av mig försöker fortfarande vänja sig vid faktumet att jag endast har 4 veckor kvar. Jag går veckor utan internet här, utan Facebook, utan bloggar och utan skvaller. Det är så oerhört befriande och skönt. Känslan av att ingenting annat än mig själv kan påverka hur jag känner och vad jag tycker, är en befrielse. Jag är så fri här. Jag spenderar tid med min bästavän och lär känna nya människor varje dag, lär mig ett språk flytande, shoppar hur mycket jag vill, tar kvällspromenader på Pekings gator, i en stad som aldrig sover. Kan man begära mer? Kan livet bli mer stadigare, vackrare eller friare? Jag älskar det så mycket att jag nästan har tröttnat på det. För innerst inne vet jag, att det är inte såhär livet ser ut. Det suger att veta att paradiset endast håller i några veckor. Förra året vid den här tidpunkten, var allting så annorlunda. Ifall jag jämför hur jag brukade vara och hur jag är nu, så är skillnaden radikal. Jag känner mig så förändrad och mogen, och det är med vemod i hjärtat jag skriver det; jag vill aldrig växa upp. Men skillnaden för i år, är att jag har accepterat att alla saker tar slut. Till slut. Alla bra saker tar slut. Jag försöker hålla minerna uppe, men det är jobbigt att veta att man endast har tiotals dagar kvar, tills man måste lämna paradiset; paradiset för mig, för det är här jag hör hemma. Jag har alltid sagt det och kommer alltid att säga det. Jag älskar den här staden. Tills nästa gång vi ses, Helen Bai