I H's huvud.
Jut i det ögonblicket, föll jag ihop. Redan i hissen sprutade tårarna, men jag visste inte vad som var värst - Cadys svek eller Kevins svek. Kanske var det bådas. Förödmjukelsen om att Cady trots allt hade vunnit gjorde att jag inte kunde stå längre, utan nu låg jag ner i hissgolvet. Orkade inte ens bry mig om att dörrarna öppnades när jag nådde entréplanet, det spelade ändå ingen roll. Ingen åkte his vid den här tiden, klockan var över midnatt.

Minnen och flashbacks dök upp i huvudet gång på gång - minnen när Kevin och jag gick till skolan, om hur Cady alltid hjälpte mig med matteläxorna och det värsta av allt: Hur alltid jag, Max, Kevin och Cady alltid hade firat nyår tillsammans eftersom vi bara hörde ihop. Det skulle nog aldrig bli så igen, iallfall inte ifrån min sida. Det gjorde för ont för att kunna umgås med Kevin på ett vänskapligt plan. Samma sak gällde Cady, den senaste veckan hade hon varit min största fiende någonsin.
Hon skulle förbli min fiende, för någonstans i hissen torkade jag tårarna och bestämde mig. Det här var inte över förrän jag sa att det var över. Dags för plan B - krossa och förstöra.

I C's huvud.
"Cady, Cady, förlåt mig... jag visste inget... jag menar, jag visste ingenting om det där. Att, eh,.. Hilda känner så. För mig. Kände så... menar jag."
Trots att huvudet var ett enda kaos jag fortfarande inte hade fått ordning på så log jag åt Kevins stammande mening. Han var så söt, i den här röran. Men Hildas röst gjorde sig påmind varenda sekund, och mitt leende dog snart ut igen. Hennes röst skrek fortfarande VARFÖR SER DU BARA DEN DÄR FALSKA SLAMPAN? i mitt huvud.
Jag vände mig emot Kevin, som satt försjunken i sin svarta läderbarstol och såg oroligt på mig. Jag mötte hans mörka blick och svarade: "Det är okej. Och jag vet, be inte om ursäkt. Det är inte någons fel."
Och jag visste att det var sant. Ingen kunde få skulden för det här, speciellt inte Kevin. Jag litade tillräckligt på honom för att veta att han aldrig skulle vilja göra två bästisar osams.
Jag gick fram till Kevin och la armen om hans breda axlar och gav honom en kyss på halsen.
"Det är inte ditt fel, tänk inte på det. Jag fixar det emellan mig och Hilda senare. Men var var vi någonstans igen?"
Kevin vände upp sitt ansikte emot mig och hans vackra ansikte fick mig nästan att tappa andan. Gud, så fin han var. Och han var bara min... eller?
Jag hann inte tänka längre förrän Kevin kysste mig hårt på munnen och fortsatte där vi blev avbrutna...


I H's huvud.
Nästa morgon när jag vaknade stod allt glasklart. Jag hade under natten hunnit fundera över hur jag skulle lyckas med mission impossible, aka plan B: Krossa och förstöra. Det hade varit enkelt nu när jag tänkte tillbaka på vad som gjorde Cady svag, och om det var en sak så var det exflickvänner.
Jag satte på min bärbara laptop och sökte direkt på nummerupplysningen efter Sarah McConnald. Efter 19 träffar hittade jag henne, hon var den enda som bodde i New York. Hon var den person Cady hatade på den tiden hon dejtade Kim, och jag antar att Sarah hatade Cady lika mycket. När jag tog upp luren och slog hennes nummer tvekade jag ett tag. Viste jag verkligen vad jag gav mig in i? Jag tvekade inte längre utan tryckte på den gröna luren.
En obekant röst svarade kort: "Sarah."
Jag harklade mig och tog ett djupt andetag. "Hej, det här är Hilda. Det är jag som är Cadys före detta bästavän. Är du intresserad utav att göra mig en tjänst?"
Rösten i luren verkade tveka något, innan hon förvånat sade: "Hur fick du mitt nummer?
"Jag sökte efter ditt namn på nummerupplysningen", svarade jag. "Cady berättade för mig vem du var för ett tag sedan då hon dejtade Kim, du måste ha varit hans exflickvän,e ller hur?"
"Ja, det stämmer". Sarah's röst lät fortfarande väldigt förvånad.
"Jo, det är så att jag skulle behöva din hjälp. Skulle du vilja ses på det norra hörnet av Central Park?"

En halvtimme senare stod den kvinna som påstod sig vara Sarah i en svart kappa och matchade pumps. Hon var väldigt lång, modellång och hade gröna ögon.
Det första hon sade när hon träffade mig, var: "Så, vad är din plan för att krossa och förstöra Cady?"


I M's huvud.
Trots att jag försökte prata med Hilda så ignorerade hon mig. Jag var oerhört nyfiken på vad som egentligen hade hänt hemma hos Kevin, men efter 48 timmars försök att få tag i både Hilda, Cady och Kevin hade jag fortfarande ingen aning. Suck. Livet sög ibland. Och Cady, fan vad jag tänker på dig...


I C's huvud.
Det gjorde mig rädd av att vara så kär. När Kevin bara flyttade sig en millimeter ifrån mig gjorde det redan ont, jag saknade honom direkt. Det skrämde ärligt talat skiten ur mig - jag visste sedan tidigt att man inte ska vara för kär, då blir lätt sårbar. Men jag kunde inte rå för det, faktum var att jag inte brydde mig alls. Nu när jag precis hade upptäckt mina känslor för Kevin vill jag inte gömma dem, jag vill kunna visa honom allt jag har!... och det bästa är, är att han verkar känna samma sak för mig. Trots detta oroade jag mig en hel del inför Hilda och vår vänskap, men efter det hon hade kallat mig så tänkte jag inte bry mig förrän hon innerligt bett om ursäkt. Samtidigt som det var svårt, så var det ännu svårare att låta bli Kevin.

Jag och Kevin promenerade till den stora shopinggallerian invid Kevins lägenhet och jag log emot honom, samtidigt som han gick före mig i rulltrappan.
"Vet du vad det är med dig som gör mig så lycklig?" frågade Kevin och såg mig rakt in i ögonen. Jag flämtade till när jag såg hur hans mörka, mörka ögon bara lyste när han såg på mig på det sättet. Åh.
"Nej", svarade jag trevande. "Men berätta gärna."
Kevin fortsatte att kolla på mig intensivt med dem där ögonen och som svar böjde han sig ner och kysste mig djupt mitt i rulltrappan, bland alla folkmassor. Jag kände hur hjärtat skuttade av glädje, när han lät sina läppar möta mina inför hela världen.
Plötsligt hörde jag hur vi abrupt blev avbrutna - i rulltrappan som åkte i motsatt riktining precis brevid hörde jag högljutt fnitter. När jag kollade upp såg jag Hilda stå armkrok med en kvinna med långt hår... jag visste ju vem det var. Dunk dunk, hjärtat ville inte samarbeta med hjärnan. Vad hette hon nu igen? Just det, Sarah! Hon som jag stötte på med Kim på vår andra dejt.
Jag hann inte ens reagera förrän Hilda pekade finger, log hånfult och viskade säkert någonting ännu fulare till Sarah. Jag fattade verkligen ingenting. Ingenting. Vad gjorde Hilda med henne? Vad höll hon på med egentligen?
Kevin betraktade också Hilda och Sarah åka nerför våningen innan han vände sig emot mig igen.
"Vad fan var det där?" frågade han förbryllat.
"Jag har ingen aning." Vi båda lät det sjunka in ett tag, och vi slog oss ner på en liten bänk i den proppfyllda gallerian.
"Hilda verkar verkligen inte må bra. Jag borde verkligen prata med henne", suckade jag tillslut. Kevin svarade inte, han verkade tänka på någonting annat.

Uttråkat tog jag fram min mobil och såg direkt att jag hade fått ett nytt sms. Det var skickat ifrån Hilda, för endast 2 minuter sedan. Det måste betyda att hon skickade det efter hon hade sett oss i rulltrappan
sms:et löd:
"Wow, ser ut som att ms. slampa har det roligt, men det lär inte vara särskilt länge till. Kevin tillhör mig och ingen annan, så dumpa honom eller så kommer jag twittra om en video som kommer förändra ditt liv. Då blir det inte så roligt längre. Tänk till, tänk smart.
- Hilda"

Jag förstod ingenting. Vilken video snackade hon egentligen om? Trodde hon att hon skulle komma undan det här? Jag hade börjat hyperventilera, för Kevin förstod ingenting.
"Vad är det? Vad har hänt?" hand röst lät orolig igen samtidigt som han såg på mig ömsint.
"Det är... är.." stammade jag. Hur skulle jag förklara? Jag räckte fram mobilen till Kevin så han kunde läsa sms:et. Jag förstod inte hans reaktion, för han reagerade inte normalt. Han sa ingenting, utan han bara skakade på huvudet. Flera skakningar. Och ännu mer huvudskakningar.
Till slut stod jag inte ut längre. "VET DU VILKEN VIDEO HON SNACKAR OM ELLER?!?"
Men när jag såg in i hans ögon hade jag redan svaret. För jag såg att han visste, han visste vad vilken video det var.

Fortsättning följer...

En berättelse måste ju få ett slut, och den här gången får Två röda karameller också ett slut. Hoppas ni har gillat den!
Efter den här novellen ska jag skriva klart på Dollorna & Fjollorna, som kommer att bli 10 delar lång. Ni hittar alla mina noveller HÄR.

---

Efter samtalet med Love stressade jag hem. Det dröjde bara 2 minuter innan nästa tunelbana kom, och jag orkade inte ens ta en sittplats, bara för att kunna rusa ut genom dörrarna vid min station. Ute hade ösregnet påbörjat. Det gjorde mig lättad på något sätt, jag behövde få en anledning att kunna springa av mig som en galning. Springa av mig ilskan, frustrationen och förnedringen. Marken blev lätt under mig och mina fötter flög fram på den våta asfalten. Jag brydde mig inte om att min nya mockastövlar blev förstörda. Eller jo, kanske lite då. Men det var det värt.


Den natten blev en tortyr. Jag låg klarvaken och stirrade upp i taket, lyssnade till det smattrande regnet som föll ner, vred mig fram och tillbaka i sängen och borrde ner huvudet i kudden.
Tårar som rann utan någon som helst tvekan och blötte ner mina kinder, fortsatte att rulla ner på halsen och på mitt nattlinne. Jag ville skrika och kvida av frustrationen och hopplösheten som vällde ur inom mig. Jag bet mig själv hårt i läppen för dämpa skriket.
Som om det behövdes, smattrandet av regndroppar skulle ändå överrösta mig. Regnet slutade aldrig forsa ner, precis som mina tårar.


Jag vaknade med ett ryck en stund senare, i den regniga natten. Jag måste ha somnat, för jag låg iallafall i sängen.
Telefonen ville aldrig sluta ringa, och jag visste med direkt att det var Love. Han hade redan ringt 6 gånger, men jag hade klickat bort alla samtal. Ville inte prata, ville bara gråta. Sörja lite. Men när jag kände med handen mot kinden var den snustorr, som om alla tårar hade tagit slut.
Jag satte mig upp i sängen och blundade. Återupplevde ögonblick ned Love, det bästa. När filippa och Sarah kom in i bilden ville jag skrika högt igen. Allt de hade tagit ifrån mig.
Var Love verkigen värt det, allt förödmjukelse och frutration och kaos jag hade fått ta på grund av honom? Även om det inte var avsiktligt, var det ju på grund utav honom. Hur skulle jag kunna vara lycklig av att vara med honom när jag samtidigt blev olycklig? Hur skulle jag kunna klara av det?
Någonstans djupt, djupt inom mig visste redan att det var försent. Det fanns för många men, för många tvivel, för många frågor. Jag skulle inte orka ta mer skit. Jag skulle inte klara av att bli sårad mer, av någonting jag inte förtjänar.
Precis innan jag somnade visste jag att någon måste få sitt hjärta krossat. Det fnns ingen annan utväg - jag måste göra slut helt enkelt.


Regnet upphörde inte heller på morgonen. Det var som att himlen grät för min skull, tänkte jag. Den bitande känslan av vemodighet låg i bröstet, kallt på något sätt.
Så fort jag steg ut genom dörren så kände jag hur hela mitt hår blev dyngblött. Jag struntade i att ta paraply, vilket jag nu ångrade.
Stegen ville inte snabba på mot skolan, kämpades emot vad jag hade för planer. Beslutet ifrån natten grep tag i mig igen, skakade om mig och gjorde mig svag. Visste att jag var tvungen, men ville inte.
Jag stannade plötslugt upp på den folktomma gatan och drog in dofterna av regn och syrén som spred sig i hela kroppen.
Snart skulle det vara över, och då skulle allt bli bra, intalade jag mig själv.


Väl vid skolentrén såg jag Love direkt, han gick inte att missa. Han satt ner på stenblocket utanför skolområdet och utan paraply, vilket gjorde hans mörka hår ännu mörkare, nästintill svart. Det blev sådär sexigt vått, när små droppar föll ner på hans svarta skinnjacka.
Mitt hjärta stannade för att hämta andan, när jag tog in synen av hans förvirrande blick och sina händer i dem där slitna jeansen. Jag stod nu endast 5 meter framför honom. Jag tog ett stef fram, men ångrade mig direkt. Det här går bara inte. Hur skulle jag kunna krossa hans hjärta och bara släppa honom sådär?
Precis då upptäckte han mig i det ögonblicket, och reste sig snabbt för att komma fram till mig. Han fick ett lättat ansiktsuttryck när han såg mig.
"Tilda! Vet du hur länge jag har väntat på dig? Vart har du varit? Min franska började för 10 minuter sedan." Han öppnade sina armar för att ge mig en blöt kram, men jag stod bara kvar utan att röra mig. Det gick inte att spela normal, när jag visste vad jag skulle göra emot honom. Jag skulle såra honom så mycket...
Han släppte mig och hans glada ansiktsuttryck han ade haft när han hade sett mig försvann lika snabbt som det kom.
Jag är så genomskinlig, tänkte jag. Han ser ju att något är fel. Han vet det.
"Vad är det, Tilda?" Hans röst lät både orolig och beskyddande.
En inre kamp pågick inom mig. Jag måste säga det nu, nu, nu.
Jag harklade mig, och bad för att min röst skulle hålla. "Love..." var det enda jag fick fram.
Han såg ner på min blöta hand, och tog den plötsligt i sin varma. Vi stod nu tätt, tätt tillsammans. Sedan såg han upp på mig igen, med lysande ögon. "Ja?"
"Jag vill göra..." Jag hann inte längre, innan 3 tjejer hade kommit fram till oss och skrattade högt. Love vände huvudet åt sidan och där stod självklart Sarah, Filippa och Jessica. De 3 jävla musketörerna.
"Så, är det sant att du är till salu Tilda?" sa Jessica spydigt. "Enligt alla planscher i stan är du det."
Jag synade henne upp och ner, och såg henne sedan i ögonen. Hon var bara en patetisk, liten osäker flicka egentligen. "Om det är någon som är en hora här så är det du", svarade jag.
Jessica gapade. Hennes lilla gäng gapade. Hennes ansikte blev förolämpande rött och hon tog två hotfulla steg fram och höjde sin hand, som att hon skulle slåss.
"Lyssna här, din lilla..." spottade hon fram.
Då steg Love fram, tog tag i hennes hand som vevade i luften och väste: "Lyssna själv. Jag tycker synd om dig, för du har ju fortfarande inte fattat." Jessica stirrade på Love med chockade, uppspärrade ögon.
Love tog en paus, svalde och fortsatte lite lugnade: "Jag är inte kär i dig. Jag var aldrig det, jag kommer aldrig att bli det. Sommaren vi var tillsammans var vi inte tillsammans för 1 sekund, jag tappade känslor helt enkelt. Fattar du eller?! Jag är kär i Tilda, jag tillhör henne."
Jag gråta av lycka när han äntligen ställde Jessica mot väggen. En liten flock elever hade samlats i närheten för att se dramat, vad som hände.
Love tog ett djupt andetag, som att han bara hade ett par sista ord att säga. "Så var snäll och dra ditt lilla gäng härifrån. Hejdå Jessica." Love släppte hennes hand, och hon tog ett steg bak. Men sedan rörde sig inte Jessica mer, utan stirrade fortfarande bara på honom med chockade ögon. Filippa och Sarah reagerade dock snabbt innan de skulle bli utskämda på riktigt, de tog tag i hennes arm och väste: "Kom, vi går." Jessica verkade fortfarande inte förstå vad som verkade hända, utan lät sig själv bli bortförd.

Då insåg jag plötsligt att Jessica och hennes lilla gäng aldrig skulle våga göra någonting mer, de hade fattat. Love skulle alltid finnas vid min sida, hur mycket de än försökte någonting annat.
Bara för några minuter sedan hade jag velat göra slut, men nu älskade jag honom. Jag såg på Love och han såg på mig, men jag kunde inte få fram ett ord. Jag var så lycklig att jag kunde dö.
Love.


Love, om du visste hur mycket jag älskar dig. Jag önskar att jag ändra på de tre små orden och få dem att låta mindre klyschiga, men jag vet inte hur. Jag älskar dig för allt du har gett mig, allt du har berättat för mig, allt du har visat mig. Visat att du struntar i andra och är stolt. Jag älskar dig för att du visar mig ren omhet. Jag älskar dig för det, jag älskar dig för den person du är. Jag tror det är dags att du får veta det nu. Jag vet det.
Han öppnade sina armar, och jag kröp in. Andades in hans varma, söta doft men släppte sedan honom snabbt för att kunna böja mig fram till hans öra och viska: "Jag vill bara vara med dig hela tiden."
"Jag med", viskade han.
Jag tog ett litet steg tillbaka, sedan stack jag in händerna i hans jeansfickoroch såg upp på hans ansikte.
"Vet du vad jag tror då? Jag älskar dig."
Den här gången blev han mållös, hans vackra ögon flämtade till som om han hade sprungit långt. Sedan förändrades dem, blev mjukare men sken ännu er. Som små, små kristaller.

Jag kunde se att han gjorde det också. Att han älskade mig.


The end.

Det här näst sista delen av den här novellen, "Två röda karameller". För att läsa mina andra noveller, gå då in på kategorin "noveller" som ni hittar HÄR.

Många frågar mig om min andra pågående novell "dollorna & fjollorna" - självklart kommer jag fortsätta på den! Den ska bli hela 10 delar lång.

---

Följande veckan hade inte blivit särskilt dramafylld som jag hade trott. Visst hade jag fått bitchiga blickar varje gång jag gick förbi i korridoren, ibland armbågade tjejgänget sig fram. Men jag orkade inte bry mig om småsakerna, utan jag väntade på att någonting större, hemskare och mer planerat skulle hända.


Jag hade hela tiden bådat mig för ett fult rykte som skulle förfölja mig hela min skolgång. Därför var jag noga med att spetsa öronen varje gång jag gick förbi några bekanta i korridorerna, i matsalen, i aulan... men jag hörde aldrig någonting om mig. Det var förbryllande, och väldigt konstigt. Inte ens Love hade hört någonting.


Mina tankar försvann vädligt snabbt när jag anlände på tunnelbaneperrongen. Så fort jag satte ner foten stirrade alla på mig, precis alla blickar vändes emot mig. Blickar som granskade mig, kritiserade mig, dömde mig. Jag kände hur hjärtat började dunka hårt och jag började andas tungt. Gick fram några steg på perrongen, mitt bland alla människor som fortfarande stirrade på mig.
Hjärtat fortsatte att banka i samma takt och det började bli olustigt. Min röst ville skrika: "Vad är det? Vad vill ni? Vad glor ni på?" Men det gjorde jag såklart inte.
Efter ett tag slutade folk att stirra, men jag kände fortfarande den olustiga känslan i luften. Precis innan tunnelbanan rullade in på perrongen hojtade en finnig kille: "Hey tjejen, kolla bakom dig!"


Jag vände mig sakta om för att slänga en blick åt den stora affischtavlan som hängde bakom mig. Men när jag såg någonting som såg oroväckande likt mig gick jag fram till affischen och granskade den noggrannare. Det VAR jag på bilden. En jättegammal facebookbild hade någon tryckt upp i den turkosa affischen... jag läste de elaka raderna medan hjärtat höll på att sprängas.

"Hennes namn är Tilda Mikaelasson, en glad tjej som gärna leker med andra människors pojkvänner. I och för sig var hon född med kuksugarläppar, så vad hade vi förväntat oss? På bilden nedanför är beviset att hon tog min pojkvän!
Hon är numera känd i Kungsskolan som en liten playgirl, så ni är välkomna att ringa hennes nummer 0765768231 för en liten träff! Men räkna med att bli playade... ha ett bra liv Tilda, it's payback time!"

Under texten var den gamla facebook bilden publicerad, en bild på Jessica och Love kyssandes, samt en bild på mig och Love kyssandes. Båda var datu-stämplade, bara en dag efter varandra. Jag hade aldrig sett kyss-bilden på mig och Love förut, den var tagen inne på skolans tjejtoalet. Det var helt sjukt, någon måste ha smygfotat oss, tänkte jag. Jag darrade av skräck och ilska när jag plötsligt vände på huvudet åt höger, och där såg jag 20 likadana, turkosa affischer till. Alla med samma text och samma bilder. Med darrande händer tog jag upp min mobiltelefon ur väskan. Mina ögon hoppade till när jag såg skärmen; 59 missade samtal och 34 olästa sms. De flesta kom ifrån dolt nummer, resten var nummer jag aldrig hade sett förut.
Jag stängde av ljudlöst, och sekunden efter ringde det igen.


Det var Love, och jag suckade ut av lättnad. Jag hade aldrig vetat hur man skulle hantera dolt nummer.
"Jaa, det är Tilda."
"Tilda!" Love lät lättad.
"Har det hänt något?" Jag fick plötsligt en oroväckande känsla i magen.
"Nej... eller alltså..." Love harklade och avbröt sig själv mitt i meningen, vilket var olikt honom. Han måste ha någonting viktigt på hjärtat.
Jag väntade på hans fortsättning. "Har du sett affischerna?" sa han till slut.
"Ja... tyvärr." Jag hörde att jag lät skakig på rösten, och jag darrade i handen.
"Jag är på Östermalmstorg, det är fullt med affischer längs gatan också."
Jag hoppade till, kände hur jag förlamades av så mycket bitterhet och ilska att jag inte kunde prata.
"Jessica, Filippa och Sarah är fan pantade. Hur är de..." började Love.
"Jag blir så jävla arg!" skrek jag rakt ut samtidigt som jag sparkade till närmasta papperskorg och försökte ignorera mitt blivande blåmärke. "Vem fan gör någonting sådant här? Det är helt jävla sjukt." Jag andades häftigt och såg mig omkring. Perrongen var helt tom, så jag slog mig ner på bänken. Antagligen hade jag missat tunnelbanan utan att märka det.
Love var tyst en lång stund. "Jag är så ledsen." Han lät riktigt ångerfull.
"Varför då?" Min röst lät ganska vass och jag sparkade på min egna fot och förbanne mig själv. Fick inte låta min ilska gå ut över Love, så var det bara.
Men Love lät inte alls arg eller förbryllad, utan han svarade bara lite kärleksfullt som tidigare med en gnutta ångest i rösten: "För att du får stå ut med mina rester. För du får stå ut med det som jag har orsakat dig. För att du måste stå ut med någonting du inte förtjänar."


Jag drog en djup suck, försökte smälta hela händelsen. Sedan var det jag som lät ångerfull. "Tack för att du finns. Och jag skiter i vad jag får stå ut med eller inte, bara jag har dig."
Love svarade millisekunden efter. "Du har alltid mig."
Vi båda smälte den informationen ett tag. "Vad ska vi göra?" frågade jag.
Love var tyst en stund innan han svarade, det lät som att han funderade djupt. "Vi måste stoppa dem med det här hateriet. Jag lovar, jag ska fixa det. På något sätt"


Sekunden efter bröts samtalet och jag stoppade ner den med darrande fingrar i väskan. Love hade rätt. Det här måste få ett slut - men på vilket sätt?



Fortsättning följer...

Jag har grubblat ett tag över hur den här novellen kommer att försätta utspela sig, och jag har bestämt mig för ungefär 4-6 delar. Del 1 hittar ni HÄR, och del 2 hittar ni HÄR.

---

Jag stirrade på Love och han stirrade på mig. Hans annars hasselnötsbruna ögon verkade nästan svarta nu. Jag svalde flera gånger samtidigt som jag tog in synen med min Love och den docksöta brunetten i hans armar. Utan att säga någonting gick jag därifrån med vacklande steg.


Jag halvsprang in till tjejtoan och låste om, samtidigt som jag började kissa hårt och argsint. Kisset lät som böljande vatten, det verkade aldrig ta slut. Tårarna kom utan förvarning och vällde upp i mina ögon, förstörde min omsorgsfulla lagda make-up. Jag förde handen till vänster sida om bröstet, för att känna efter hjärtat. Jag kände ingenting. Var ens mitt hjärta kvar, eller hade Love tagit det?



Till slut gick jag ut ur toaletten, helt rödgråten och med ett skrikande hål i bröstet. Jag rotade i väskan efter min sminkneccessär och började lägga svart kajal och mascara, när dörren till tjejtoaletten öppnades och en lång, välbekant kille kom in. Hålet i mitt bröst skrek igen, skrek efter sitt hjärta. Min Love. Min jävla Love.
Han verkade tyst och fundersam, men hans ögon vidgades och gapade som stora hål när han såg mig. Jag antog att jag såg värre ut än jag trodde.
Han gick bara fram till mig, lade sina muskulösa armar kring mina axlar och viskade: "Åh, Tilda." Jag ville protestera, men jag fick inte fram ett enda ljud ur mina lungor när jag kände hans hud emot min. Utan att veta ordet av det pressades mina läppar desperat emot hans, brände och skrek efter honom tillbaka. Plötsligt insåg jag vad jag höll på mig och drog mig snabbt tillbaka. Det var han som hade varit otrogen, så jag kan inte spela en desperat och rödgråtande tönt. Nej, så fick det inte vara.
"Har du kul med dina spel? Känns det skönt att få bekräftelse när du leker runt?" frågade jag vasst, lättad över att hittat min röst igen.
Love såg förvånad ut, men sedan kastade han en sårad blick på mig och kontrande långsamt: "Förlåt, förlåt, förlåt. Förlåt igen Tilda. Jag vill ha dig, men det är svårt."
"Vad menar du? Är det svårt att säga nej till en snygg brud som råkar vara skolans populäraste tjej?" fortsatte jag.
"Det är inte så. Det spelar ingen roll om hon är skolans populäraste tjej, jag vill vara med dig." Love pratade fortfarande långsamt och såg ner på sina händer.
Jag tänkte efter innan jag talade den här gången. Hur mycket han egentligen betydde för mig? Han hade redan krossat mitt hjärta en gång, han var en player. Tanken sved och fick hålet i mitt bröst att vråla av smärta igen. Jag svalde och försökte koncentrera mig på att få rösten att bära.
"Om du vill vara med mig Love... varför var du med mig hela sommaren då?"
Love svalde hårt innan han svarade. "Jag flyttade hit för att vara med Jessica, det är sant. Men hon var i Spanien hela sommaren, och när jag träffade dig blev jag kär i dig istället..."


Där tog det stopp, jag fattade inte det fortfarande. "Så jag var bara en lekdestination över sommaren?"
Love började bli frustrerad, och hans mörka ögon blixtrade till. "Nej, nej! Jag började gilla dig jättemycket ibörjan, det var så skönt att vara med dig... sedan blev jag kär." Nu pratade han lugnare igen, med en behagligare röst. "Men Jessica kom hem ifrån Spanien igår och var helt uppspelt av att se mig, så jag kunde inte göra slut bara sådär. Hon verkar så jävla kär i mig, nästan lika kär i mig som jag är i dig." Love flinade plötsligt och hans ögon blev retsamma.
Jag kände hur spänningen sjönk och vi båda slappnade av lite grann. "Vadådå?" frågade jag nyfiket.
"Hon sa att hon var älskade mig efter en vecka vi hade varit tillsammans."
"Seriöst?!"
"Jaaa."
"Gud vilken galning."
Love svarade inte, utan drog bara på munnen. Inget jätteleende, men hans ögon avslöjade allt. De glittrade, precis som i somras. Han öppnade sina armar, och jag kröp in. Andades in hans doft, såg honom i ögonen och smakade på hans lena läppar. Hålet hade täppts igen, jag hade fått mitt hjärta tillbaka.


Förtrollningen avbröts plötsligt och jag hörde hur några tjattrande röster steg in. Precis som jag trodde var det Jessica, Sarah och Filippa. Alla tystnade när de såg att Love och jag stod och kramades, men hans grepp om mig lossade direkt när han såg vilka som kom.
"Jaha?" sade Sarah. En lång, obekväm tystnad följde.
Jessica sa ingenting, men hennes ögon såg förbannade ut. Färgen i hennes ansikte började bli onaturlig, och hon såg på mig, och sedan på Love fram och tillbaka.
Sedan vände hon huvudet till mig igen, och väste fram: "Din lilla slampa, du kommer fan få betala för det här." Jag bara stirrade på henne, tom i huvudet och kunde inte få fram ett ord.


Sedan vände Jessica och hennes lilla gäng på klacken och gick iväg. Jag såg på Love, som såg på mig. Huvudet var igenbommat av tankar; skulle han våga göra slut med Jessica? Och det värsta, skulle jag behöva stå ut med 3 bitchar i ett år?...
Love såg på mig med en mörk blick, och sade tyst: "Förlåt." Ja, förlåt var ett vackert ord. Men det räckte inte särskilt långt.


Fortsättning följer...

För många av er nya läsare så vet ni inte att jag brukar skriva noveller. Mina noveller hittar ni såklart i kategorin "Noveller".
Jag hade tänkt fortsätta på "Två röda karameller", ni kan läsa den första delen HÄR.

---

Benen skavde emot den hårda asfalten vid kajen på strandvägen, där jag än en gång satt bakåtlutad. Jag betraktade två änder som guppade fram i det grönblåa vattnet och suckade. Om jag ändå kunde vara så fridfull, och bara flyta med.
Det var sensommar, och imorgon var det skolstart. Inte ens isglass kunde bota min ångest att det faktum att jag skulle börja nian. Med Love, dessutom. Vi hade haft en underbar sommar tillsammans - vi umgicks med varandra i princip varenda dag. Oftast satt vi bara och pratade vid kajen, men ibland gjorde vi någonting helt spotant - som att låna en liten paddelbåt och försöka ro till Djurgården, där Gröna Lund var. Love var lättsam och det var enkelt att bara vara, leva och andas med honom.


Men det var inte enkelt, Love hade flyttat tillbaka till Stockholm och skulle börja i samma klass som mig igen. Jag kunde inte förneka att jag hade fått otroliga starka känslor för honom, vilket jag borde ha fattat för länge sedan. Redan andra gången vi träffades pirrade det till i mig.
"Jävla idiot", tänkte jag. Det var omöjligt att vi skulle kunna vara tillsammans när skolan började, alla kommentarer skulle sära på oss. Vad skulle folk tänka och tycka?! Plötsligt kände jag ett sting i magen, ville ha honom sittandes brevid mig. Men Love hade gett sig av till sitt land ute på Vätö för att hämta sina saker, men han skulle vara hemma till imorgon. Till skolstarten.


Jag suckade och kastade iväg min glasspinne i vattnet, sket i att jag var en miljöbov och kände ångesten komma krypande. Skolstart. Jag insåg att han var för viktig för mig för att jag bara skulle kunna släppa iväg "sådär" som en sommarflört utan vidare. Jag ville vara nära honom dygnet runt, vara med honom när som helst. Jag ville vara tillsammans med honom, inte bara vara hans sommarflört.
Varför måste sommarlovet vara över?


Jag kunde inte sitta kvar längre, jag kände hur illamåendet började krypa fram av alla obehagliga tankar jag tänkte. Med en kall isbit i magen av all isglass reste jag mig upp, och började promenera hem samtidigt som jag försökte ta mig samman. Jag var tvungen att ringa honom innan sista dagen av sommarlovet var över, tänkte jag.


När jag kom hem slängde jag mig över mobilen, som jag hade lämnat hemma. Oväntat nog så hade jag 3 olästa meddeladen och ett missat samtal, allt ifrån Love. Det stod att jag skulle ringa honom så fort jag kunde. Jag lyfte på luren och antog att det var viktigt.
"Hallå?" hans röst lät så varm och igenkännande, trots att han var så långt bort.
"Hej, det är jag." min röst lät lite skakig, jag var rädd inför vad han hade att säga.
"Hej, jag försökte ringa dig men du svarade inte-"
"Jag vet", avbröt jag. "Jag satt vid kajen och käkade isglass."
"Har du ångest? Mår du dåligt över något? Du käkar ju inte isglass annars."
Jag drog lite på munnen, Love kände mig alltför väl. "Jo, jag vill prata om en grej..." började jag tvekande. Han sa inget, och jag bestämde mig för att säga det i allafall. "Helst skulle jag inte vilja ta det här på telefon", fortsatte jag, "men jag har inget val, jag har inte direkt lust att snacka när vi kommer vara i skolan."
"Tilda, har det hänt något?" Loves röst lät orolig.
Jag ryckte på axlarna - det var nu eller aldrig. Jag tog ett djupt andetag som fyllde mina lungor till det yttersta innan jag började.
"Det är såhär lagom till skolstart som jag har insett hur mycket du betyder för mig, och jag vet inte om du känner likadant. Jag vill fortfarande vara tillsammans med dig, trots att vi kommer gå i samma klass och så-"
Nu var det Loves tur att avbryta mig. "Var det bara det?"
Jag höjde på ett ögonbryn. "Bara?"
Han harklade lite innan han började prata. "Jag trodde att det var klart att vi skulle vara tillsammans trots att vi kommer gå i samma klass. De spelar ingen roll vad andra tycker, jag vill bara vara med dig." Hans röst lät bestämd och allvarlig.
Inombords kände jag hur mitt hjärta klappade hårt av glädje, kärlek var underbart. "Okej..."
"Det var bara det du undrade över va?"
"Ja, men..."
"Okej, men jag måste gå nu. Vi ses imorgon." Hans röst lät svag nu.
"Okej, jag saknar dig." Men när jag väntade på ett gensvar hade Love redan lagt på.


Dagen efter vaknade jag med en ilning i magen, det skulle bli oerhört spännande att få vara med Love offentligt, inte ens tala om mina vänners reaktion. De skulle antagligen bli galna om de visste vad hon hade gjort hela sommaren. Däremot hade inte Love och jag inte träffat särskilt många bekanta när vi var ute, bortsett ifrån Sarah och Filippa då. De flesta av mina vänner bodde utanför stan.


Tunnelbanan rullade in och jag sprang lite för att hinna med den, vilket jag sent ångrade. Sarah, Filippa och några andra tjejer i min paralellklass satt i samma vagn och började viska hejdvilt och gav mig långa, mördande blickar. Jag försökte ignorera dem så gott som möjligt, genom att ta upp mobilen och se om jag hade fått fler sms ifrån Love. Det hade jag inte, så jag skrev: Sitter på tunnelbanan med Sarah och Filippa, har lust att klippa till dem. Längtar efter dig! Kram, Tilda.
När jag hade gått av tunnelbanan med de jobbiga tjejerna efterhasande hade han fortfarande inte svarat.


När jag kom fram till skolan så ställde jag mig vid mitt gamla skåp, men någonting som höll på att pågå vid aulan distraherade mig. Jag gick dit för att se om Love var där, och det var han. Han gullade med en av tjejerna som hade suttit på tunnelbanan med Sarah och Filippa. Han satt ner vid en bänk framför mig, ovetandes om att jag stod och glodde på honom med den där söta brunetten. Jag kände hur allt gick i bitar inom mig, hur mycket han hade ljugit.



Medan de satt där i varandras armar och gullade så märkte plötsligt Love att jag stod framför honom, och han stelnade till. Sarah ställde sig brevid med armarna i kors, och drog den klockrena repliken: "Jamen sedär, där står den andra kvinnan."

"Andra kvinnan? Var det det som jag var?" tänkte jag bedrövat.



Fortsättning följer!

Till Alexandra

Mina steg saktas ner, likaså mina hjärtslag. Plötsligt står jag blickstilla utan att veta varför. Varför fortsatte jag inte de återstående 20 metrerna till min bruna dörr?

Inuti hör jag rösten, rösten som först ropar och sedan skriker mitt namn. Skriker efter mig. Jag stirrar på en mygga som flyende flyger ifrån mig. Av en skär, ren instinkt visste jag att det var rösten inom mig som skrämde den. Skrämde mig.

Bullrande slår åskan ner som en uppenbarelse. Jag lättar på stegen och börjar nästan springa uppför uppförsbacken när en röst plötsligt rör vid mig, som en varm hand hade varit där hela tiden. Den stannar mina steg innan den lugnt säger: Jag behöver dig nu.
Mina lungor fylldes utav oro innan jag viskade: Du klarar det hela vägen. Jag vet det.
Jag och rösten lyssnade på orden och visste att de var sanna. Lika snabbt som rösten kom försvann den - men jag kände dess närvaro, i mina andetag, i mitt blod och i hela min kropp. Sjöng i mig, fyllde mig.

Det hade slutat åska. Istället gråt himlen, som för att spola bort sorgen. Som för att göra en dålig dag till en bra dag, som för att göra en mörk dag till en ljus dag.

Du klarar det
Och jag är precis brevid dig
Kines.

I K's huvud.
Jag hatade att tycka synd om mig själv, men ikväll var jag tvungen. Kanske för att min bästavän hånglande med tjejen jag älskar, och har älskar i många år.
Spriten gör sig påmind, och för ett ögonblick känner jag bara för att skratta rakt ut. Kunde det bli mer olyckligt? Kunde mitt liv bli mer olyckligt? Kunde jag bli mer olycklig? Jag snurrade på spritglas, och skrattade åt mig själv samtidigt som jag bläddrade igenom mobilens bilder. Bilder på vackra Cady, bilder på Hilda som alltid fanns där, bilder på Max som var min bästavän... ingenting skulle splittra samman oss, men varför kändes det som att jag var orsaken? Kärlek var sårbarhet. Kärlek var svaghet. Kärlek var olycka.
Jag gick till skåpet och tog fram en till flaska vodka. Det skulle bli en lång natt trots allt.

I C's huvud.
Mitt hjärta dunkade hårt när jag susade fram i New Yorks gator. Snart skulle jag vara framme hos Kevin, och prata igenom allt med honom. Det kändes som mitt hjärta skulle sprängas av förvirringen när taxin endast var två kvarter ifrån. Jag såg ut genom bilfönstret, och såg Central Parks hjärta. Parken var fortfarande fylld med folk, trots att klockan snart var halv elva.
Jag betalade för taxin och tog hissen upp. Jag visste inte ens vad jag skulle säga, men jag kände hur min kropp styrde sig automatiskt - kanske var jag kär i honom, utan att märka det? Det var det sista jag hann tänka innan jag steg in i den mörka lägenheten. Det var helt mörkt i lägenheten, förutom på balkongen då Kevin hade ställt ut några ljus och tänt en lila lampa. Jag gick sakta dit, och mina högklackade skor snattade emot marmorgolvet. Jag märkte hur han vände sig om, sakta sakta. Kanske hoppades han att det skulle vara Hilda. Kanske inte.

I K's huvud.
Vad gjorde hon här? Trots att jag hade känt Cady i snart femton år så hade hon endast varit i min lägenhet ett fåtal gånger. Vi alla hängde mest hemma hos Hilda och Max, eftersom den låg allra mest centralt. Att se Cady i min mörka lägenhet gjorde den plötsligt så ljus; hon såg ut som en gudinna med sin långa, benvita kappa där i mörkret.
Jag var tvungen att blinka några extra gånger för att se om det var hon. Det var det. Cady, Cady...

I C's huvud.
Jag lade genast märke till att Kevin var berusad, men han verkade ändå fortfarande ha kontakt med verkligheten. Han öppnade munnen för att säga någonting, men jag hann före. Jag var tvungen att veta.
"Är du... kär i mig?" min röst lät skakig, men samtidigt skrek den om att bli älskad.
Kevin reste sig sakta upp ifrån stolen, och gick långsamt emot mig. Han var inte så full som jag trode att han skulle vara, han vinglade inte ens. Hans mörka ögon glittrade till när han hörde frågan.
"Kär?" mumlade han och såg klurigt på mig. "Det heter nog förälskad."
Mitt hjärta stannade till när jag hörde honom. Jag kunde inte röra mig, än mindre prata. Det enda jag tänkte på var hur nära han stod...
"Är du kär i mig?" frågade Kevin tillbaka och gav mig en genomträngande blick. Jag visste att jag inte skulle kunna ljuga, så jag blundade för ett ögonblick och tog ett långt andetag. Vad kände jag egentligen? Jag förstod att mina känslor ville besvara hans, men det kom för plötsligt. Jag hade inte varit beredd på detta, det hade aldrig fallit mig in att Kevin skulle vara intresserade utav någon som jag när hur många tjejer som helst i den här staden trånade efter honom.
Plötsligt mindes jag vad mamma hade sagt när jag var liten; "om en kille kan få dig att göra dumma saker, om han kan få ditt hjärta att stanna och ditt blod att rusa så var du kär." Kevin fick mig faktiskt att göra en idiotisk sak den här halvtimmen, jag grälade med Hilda som aldrig förr. Han fick mitt hjärta att stanna när jag hörde hur hans tunga rörde sig när han viskade ordet förälskad...
Jag slog upp ögonlocken och mötte hans mörka, varma blick. Blodet forsade, och gjorde det svårt för mig att tänka klart. Han kunde få mitt blod att rusa också - så jag måste vara kär.
"Nu inser jag att jag är det." mitt svar lät svagt, men samtidigt så bestämde. För jag insåg att jag kände starkare för Kevin än jag någonsin gjort för någon annan kille under den här halvtimmen.
Han tog tag i mina händer,  kände på dem lite grann innan han såg på mig en sista gång och kysste mig. Först smakade vi lätt på varandras läppar, och jag konstaterade att han smakade gott (sötare än Max!) Kyssen blev djupare, munnar öppnades och jag kände hans varma andedräkt i mitt hår...
Jag orkade inte ens avbryta honom när någon stegade ur hissen. "Säkert bara städerskan..." viskade Kevin i mitt öra.

I H's huvud.
Om du aldrig har fått ditt hjärta krossat, kan du få mitt. När jag stegade in i Kevins stora, mörka lägenhet så hörde jag flämtande andetag och smackanden. Redan då kände jag hur ilningarna gick igenom min ryggrad, det här bådade inte gott.
När jag gick genom den enorma pelaren i hallen såg jag dem. Tätt, tätt omslingrande och kyssandes stod Cady och Kevin, vid balkongdörrens öppning. Först stod jag bara och gapade. Sedan kände jag hur någonting gick sönder inom mig.
"Säkert bara städerskan", hörde jag Kevin viska. Då fick jag nog, då fick mitt hjärta nog. Jag stegade fram i ungefär riktning, men kunde inte riktigt styra rätt. Jag insåg att jag grät, för min röst hulkade när jag skrek: "Fyfan för dig Cady.. och .. dig Kevin!!"

I K's huvud.
Det var inte städerskan. Det var Hilda.
Först släppte jag Cady, och såg på hennes förvirrat. Sedan såg jag på Hilda, som grät och snorade utan att kunna stoppas. Jag stegade fram ett steg, för att krama om henne. Jag ville trösta min bästa vän.
Men Hilda backade ett steg när hon insåg vad jag tänkte göra.
"Hur k-k-kunde du?" skrek Hilda, samtidigt som hennes tårar svämmade över.
"Va?" skrek jag tillbaka. Vad är det som händer?
"JAG ÄR KÄR I DIG, JÄVLA IDIOT! VARFÖR SER DU INGENTING? VARFÖR SER DU BARA DEN DÄR FALSKA SLAMPAN?" Hilda stirrade inte längre på mig, utan nu var hennes vilda blick riktad emot Cady. Det såg ut som om hon skulle gå fram och klippa till henne. Men sedan ångrade Hilda plötsligt sig, såg ner på sina fötter och tårkade snabbt tårarna med baksidan utav sin hand.
"Hejdå, Kevin. Jag antar att du har valt nu."

Mitt hjärta skrek efter min bästa vän, samtidigt som jag såg tjejen jag älskade när jag vred på huvudet åt höger. Fick jag ens en chans att välja?

Fortsättning följer...

Varje gång hon grät trodde hon att det regnade. Taylor Swifts teardrops on my guitar var i hörlurarna, och ibland frågade hon sig själv som nelly furtado alltid frågade, why do all good things come to an end?

De ser inte dig, viskade hennes hjärta. Hon visste att det var sant, men ville inte lyssna. Vem vill tro på sanningen, när din önskan är samvetets lag? För hur många människor det än stod vid hennes sida, stod det aldrig någon riktigt där. Skillnaden var just det; de stod bara där, likt man stod bredvid någon. Men de som står vid ens sida, menar att de aldrig släpper taget kring ens midja trots brännande istappar som faller ner och bildar storm. Aldrig.

Därför vände hon sig om till den närmaste människan, som stod vi hennes sida. Hon måste hitta någon, bara för att kunna hitta sig själv. Att man skulle skapa sig själv istället för att hitta sig själv är rent skitsnack, tänkte hon. Hur skulle jag kunna skapa mig själv om jag inte ens visste vem jag var? Vad jag hade blivit? Vem jag hade blivit? I hans ögon speglade det hennes en gång änglalika ansikte, som var sprucket. Det hade inte bara gått sönder av ilskan och förödmjukelsens konsekvenser, utan det hon insåg att hon bar på sig.

Ensamhet. När den brännande isiga stormen har dragit förbi, är det en ödslig och uttorkad plats. En tom plats. Det var så hennes hjärta var, tomt och ödsligt. Det är ensamhet. "Låt aldrig stormen dra förbi", viskade hon till honom och försökte möta hans blick än en gång. Men hans ögonlock var nedslagna, och han stegade ifrån henne för att än en gång lämna hennes kalla hjärta.
Nästa gång hon grät, förstod hon att det inte var regnet. För nu visste hon att stormen redan hade dragit över.

En halvdålig novell jag skrev rätt snabbt till en svenskauppgift. Skriv gärna vad ni tyckte om den =)

Jag satt vid stenblocken och dinglade med fötterna utmed kajen vid strandvägen. Skillnaden var bara att jag inte satt och tittade på utsikten, utan jag hade vänt på mig och betraktade människorna som gick ut genom kiosken. De tittade inte tillbaka; de flesta märkte inte ens att min blick var fastnaglad i deras ansikten.

Egentligen visste jag inte ens vad jag väntade på, denna varma julidag. Jag tittade ner på min halvsmältande glass, som inte längre såg särskilt god ut. Jag åt den i alla fall, bara för att ha någonting att göra. Den syrliga smaken och den söta glasyren växte sig i min mun, och jag var tvungen att slicka mig om munnen ett fåtal gånger för att inte se ut som en clown.

”Tilda!” Jag såg upp ifrån mitt glass ätande; En solbränd, lång och leende kille i flip flops och en randig t-shirt kom gåendes emot mig med ett brett flin. Han verkade vara äldre än mig; minst två år.

”Vem är du?” frågade jag förbryllat och rättade till håret. Jag hade varit med om främlingar förut, men långt ifrån såhär trevliga och charmiga. Det var ett rent faktum, att han såg riktigt bra ut.

Han log åt min fråga, och pekade sedan på sig själv. ”Menar du mig? Kommer du inte ihåg mig?” frågade han retsamt.

Jag var tvungen att harkla mig, det här började kännas pinsamt och välbekant. Det var alltid pinsamt när man inte mindes folk, som man antagligen borde minnas.

”Eh… nä.” svarade jag fundersamt och kliade mig själv på benet. Jävla idiot, tänkte jag för mig själv. Varför kunde jag inte bara sitta stilla? ”Borde jag det?” frågade jag tillbaka och kisade emot honom.

Nu såg han en smula allvarligare ut, men han hade fortfarande glimten i ögat. ”Jag är Love, säger det någonting?”

Plötsligt förstod jag, det var Love! Love. Han som alltid hade lekt med mig på dagis, och retat mig i mellanstadiet. När högstadiet hade börjat flyttade han plötsligt och hastigt till Halland, och sedan dess hade vi inte haft någon vidare kontakt. Kanske hade vi chattat på MSN någon enstakat gång, men inte mer än så.

Jag hoppade upp ifrån stenblocket och kramade om honom, skrattandes.

”Hej! Herregud, jag kände inte igen dig!” Jag andades in hans doft; den luktade precis som förut, men en aning sötare. Love skrattade också, det verkade vara omöjligt att sudda ut hans leende på läpparna.

När kramen var avslutad tog jag ett snabbt steg tillbaka och granskade honom snabbt. Han hade verkligen förändrats, växt till sig. Det hade varit omöjligt att känna igen honom, speciellt under dessa tre år som hade gått. Han var minst en decimeter längre än mig, och jag kunde skymta en riktigt vältränad kropp under hans kläder. Hans mörkbruna hår hängde halvt ner i pannan, annars var det rufsigt.  När jag märkte att han också såg på mig så vände jag snabbt ner blicken och rodnade lätt.

Jag var fortfarande en smula förvånad, över slumpen att stöta på honom av alla människor. ”Vad gör du här?” undrade jag förvånat och fortsatte att betrakta honom.

”Jag flyttar hit till sommaren igen”, svarade han. ”Pappas kontor flyttades till Stockholm igen.”

Jag kände hur min mage började pirra, som om tarmarna och mina inre organ vibrerade av hans ord. Vad betydde det egentligen? Varför blev jag illa berörd av honom, bara några minuter efter att ha träffat honom efter tre år?

”Så… du flyttar hit för gott då? Till skolan och allting?” Jag hörde hur min röst halvstammade och hur patetiska mina frågor lät.

Love nickade vagt. ”Japp, pappa har redan fixat en plats till klassen så jag kommer att börja i höst igen.” Ett tag stod vi bara stilla, och jag stirrade ner på mina fötter. Allting kändes så välbekant, precis som det gjorde i skolan; skillnaden var bara att vi var ensamma nu. Det gnagde i mig och jag bläddrade i mitt fack med samtalsämnen för att prata naturligt med honom. Som tur frågade Love: ”Vad ska du göra i sommar då?”

Jag såg rakt in i hans ljusgröna, gnistrande ögon, som blickade intensivt tillbaka. ”Ingenting faktiskt… jag stod här och väntade på någonting spännande skulle hända, och sedan dök du upp!” Jag började skratta åt det komiska i situationen, att det verkligen var Love som dök upp utanför kiosken. Jag hörde hur han skrattade med, och vi var tvungna att sätta oss på stenblocket för att inte få magkramp av alla skrattattacker.

När vi till slut hade lugnat ner oss strök han bort en lock som skymde mitt ansikte, och mumlade: ”Det är inte mycket som har förändrats med dig, dina lockar är desamma…”

Jag log lite. ”Mina lockar förändras inte för att du har varit borta i tre år.”

 

Han grävde plötsligt ner sin hand i sin egen byxficka på badshortsen, och tog sedan ut två karameller lindade i något lyxigt godispapper.

”Här, ta den.” Han räckte fram en av karamellerna. ”Jag fick de dem i Schweiz, när vi var där i våras.”

Jag synade det silvriga godispappret i min hand som var omsorgsfullt lindad i svarta snören, och fnittrade till. ”Är det meningen att man ska äta den?”

”Nej…” Love skrattade också till. ”Den ska mer vara en prydnad, den är inte ätbar.”

Jag kom på mig själv att småle fånigt för mig själv när jag såg på prydnadskaramellen. Kanske skulle jag pröva att riva av det där perfekta godispappret någon dag, för nyfikhetens skull. Undrar hur den såg ut inuti, tänkte jag förstrött. Om det bara var någon svart metallkula, eller om det var en saftig karamell.

”Så, vad vill du göra nu?” Love verkade vara helt angelägen om att vi skulle göra någonting tillsammans över dagen. Det pirrade till i magen av vällust och glädje över att få ha honom för mig själv. Jag tänkte mig inte för innan jag ropade ut: ”Vi går och paddlar kajak! Där vid Djurgårdsbron hyr de ut kajaker.”

Love sken upp och verkade vara överlycklig över mitt förslag. ”Så du är inte rädd för vatten?” retades han.

”Det har jag väl aldrig påstått?” svarade jag lika glatt tillbaka. I tankarna svävade jag, fylld av förväntan.

 

Promenaden till Djurgårdsbron gick snabbt, eftersom det var så nära ifrån strandvägen, där vi hade suttit. Dessutom rörde sig våra fötter oerhört snabbt, eftersom vi var helt uppspelta över det faktum att glida över vattnet, en varm sommardag i solskenet.

Plötsligt hör jag lite fnitter, och hur en högljudd röst ropar: ”Loooove!”

Framför mig står Filippa och Sarah som går i min parallellklass. Däremot är de mer kända för att vara skolans populäraste tjejer. Båda hade blont hår (närmare åt det grå-vita hållet nu) och överdrivet mycket smink.

Aldrig hade jag förstått vitsen med varför de var så populära, och varför alla killar tyckte de var snygga. I mina ögon såg de… bara billiga ut. Jag hade aldrig sagt ett ord till dem, och de hade ignorerat mig med. Fram tills nu, dock. När de såg att jag stod bredvid Love synade de mig uppifrån och ner, och sedan log sitt sockersöta överdrivna leende emot Love.

”Hejhej, vad ska ni göra då?” frågade Filippa med sin ljusa röst. Frågan var formulerad till oss båda, men det var uppenbarligen endast Love som hade rätt att svara på den.

Love vred lite på sig, både irriterad och generad över den uppenbara situationen.

”Vi ska gå och paddla kajak, och vi börjar få lite bråttom nu”, svarade Love och lät lite förbryllad. Han nickade emot slutet av bron och började gå iväg med full fart. Jag blev ganska förvånad över det faktum att han knappt hade ägnat dem någon vidare uppmärksamhet som de flesta killar i min ålder skulle ha gjort. Bara efter några steg fick jag en idé, en väldigt rolig idé.

Jag vände mig emot barbiedockorna. ”Ni kan väl följda med?” frågade jag så vänligt jag kunde. Både Filippa såg först förvånade ut, sedan såg de på varandra och sedan ryckte de på axlarna. ”Visst”, svarade dem utan en speciell entusiasm.

Vi kom fram till kajakerna, där de låg och guppade i det kristallblåa vattnet. Love satte sig utan en föraning i den främre delen utav kajaken, och jag skyndade mig efter. Jag kände och hörde hur Filippa och Sarah utbytte både blickar och suckar, men jag ignorerade dem leende. Det här skulle bli riktigt roligt.

Medan Filippa och Sarah bråkade om vem som skulle sitta fram i kajaken, hade Love redan börjat paddla på. Jag visste knappt hur man rörde årorna, det fick Love sköta. Bakom mig hörde jag hur Filippa och Sarah skrek till varandra, och jag hörde hur Love skrattade till där fram. Han hade fortfarande inte sagt någonting speciellt, men jag såg i hans blick att han visste vad jag tänkte göra.

”Paddla sakta, så att de kommer ikapp oss”, väste jag i Loves öra. Han lydde utan ett ord. Tio minuter senare paddla äntligen båda kajakerna i sidleds, däremot skrek Filippa och Sarah mer aggressivt till varandra nu. De båda bråkade på allvar och båda klagade hela tiden på att den andra paddlade alldeles för snabbt, sakta eller i otakt. Jag och Love fick verkligen anstränga oss för att hålla oss för skratt.

”Men sluta skrik, för i helvete!” skrek Sarah till Filippa, som satt där fram. Sarah ställde sig plötsligt upp, samtidigt som Filippa skrek tillbaka: ”Sätt dig ner, idiot! Du kommer att välta båten…” Precis då kom några större vågor emot oss, som gjorde att kajakerna gungade till. Däremot gungade barbiedockornas kajak mest, antagligen eftersom Sarah stod upp. Den vinglade till några gånger och Sarah spratt i luften, innan hela kajaken välte. Plötsligt låg båda guppandes på vattenytan med sina flytvästar, och skrek.

Love och jag skrattade för full hals, och jag märkte inte att han paddlade bort ifrån dem förrän jag hörde Filippa och Sarahs desperata rop. Jag stelnade till, och såg bak. De verkade inte vara så förvånade själva, mest sura över situationen. Jag skrattade till igen, och skakade på huvudet.

”Det där kommer jag att få betala för hela hösten”, sa jag lite dystert.

”Det gör ingenting, jag kommer ju vara där.” Love vände sig inte om, men jag hörde på hans röst att han verkligen menade det.

 

Lite senare satt vi på kajen igen, vid strandvägen och kisade ut i Stockholms Skärgård.

”Vad härligt det var”, mumlade jag och blundade för att sola ögonlocken. Jag kände Loves söta andedräkt och hans gnistrande blick på mitt varma ansikte, men vågade inte öppna ögonen för att möta hans blick.

”Jag trodde aldrig du skulle våga göra någonting sådant emot Filippa och Sarah”, erkände Love efter en stunds bekväm tystnad. ”Det var sjukt coolt.”

”Tycker du?” frågade jag förbryllat och slog upp ögonen. Det kändes konstigt att höra honom säga det; kanske var jag inte den enda som tyckte de var patetiska.

”Ja. Ingen annan skulle ha vågat göra det”, svarade han och såg på mig igen. Nu mötte jag hans blick, och jag såg in i de där glittrande ögonen. Hans gröna ögon hade alltid glittrat som stänk av vattendroppar, men nu glittrade de emot mig. Det var nog de som var skillnaden, och det kändes.

Plötsligt tog han upp sin karamell igen, samma som han hade gett mig. ”Ska vi smaka på dem? Som du föreslog tidigare idag?” frågade han entusiastiskt.

Jag ryckte på axlarna, och fumlade efter min karamell i fickan. ”Visst”, svarade jag och tog upp den. Vi rev av det lyxiga godispappret samtidigt, och synade karamellen. Den var helt klarröd, och såg ut att faktiskt vara… ätbar. Jag stoppade sakta in den i munnen, och lät tungan vila på den ett tag för att känna av smaken. Den smakade hallon, och sommar. Den smakade faktiskt lite grann av Love söta andedräkt, också. Jag sög på den ett tag, innan Love kramade mig och viskade i mitt öra: ”Den smakar som dig, Tilda.” Sedan kysste han mig, och jag kände hur våra karameller möttes.

Jag smakade på våra namn tillsammans, lika försynt som jag hade smakat på karamellen. Tilda och Love. Love och Tilda. Jo, kanske skulle vi fungera ihop som två röda karameller gör.

Varför ser han inte på mig?

Stängda munnar utan smak, andetag som fläktar i solen och hjärtslag som krossar min bröstkorg. Jag ställer mig på tå, men inte för att smaka. Vill bara att han ska på mig, se in i mig. Solljuset träffat mig rakt i ögonen, blir tvungen att blunda.
Nu kommer han aldrig kunna se in i mina ögon.


- Ögonlock som kniper ihop, väntandes på de där tre små orden.
"Jag älskar dig", viskar han i mitt öra. Orden kittlade mig, lekte med mig. Händer som drar igenom det sträva, mjuka gräset. Hud som pressades emot varann, bara för att förtränga frågan som fortfarande brann upp platsen, det magiska.
"Jag måste gå", viskade han och kisade upp emot mig. Ben som reste på sig, armar som hävde sig upp. Hans vackra, bara hy som täcktes av svarta kläder.

Ögonlocken föll ner som en tyngd, som efter en trött och drömlös sömn. De förmådde sig inte att resa sig, inte ens med en kraftansträngning. Inte ens för att se honom vandra iväg. Inte ens för att han skulle möta min blick.
Om han älskade mig, varför mötta han aldrig min blick? Varför sa han alltid de tre, vackra orden viskandes?
Jag insåg att han måste ha haft ett blint hjärta, för hans ögon talade aldrig.

If our eyes meet, than only look at me

I feel like screaming because I don't have anyone to talk to

- Rösterna tystnar kring mig än en gång, och jag kämpar för att bryta mig loss ifrån ekandet av min ensamhet. Vart jag än vänder huvudet är jag omringad av masker med ögon hotfulla som pistonkulor som kommer att skjutas vid fullmåne. Förtvivlad inser jag att jag känner igen platsen, marken jag står på. Det är här jag vaknar upp varje dag - platsen utan början eller slut, platsen som ligger svart som ett täcke över en ödelik maskerad.
Maskerna vänder sig än en gång emot mig, och den känsel som jag en gång hade i fingertopparna lämnades kvar i drömmen. Jag sluter ögonlocken för att än en gång bekanta mig med det svarta hålet som fyller igen mig. Jag drar efter andan, trots att jag har känt uppsugningen som sakta fyllde mig så många gånger förut, knäcker det mig sakta, sakta inombords. Det är som om jag vore en hasselnöt och det svarta hålet vore nötknäpparen.

Ögon som är stulna av mörkret, läppar som rör sig utan ljud, lungor som pumpar utan själslig luft.
Jo, det är här jag står än en gång. Målsnöret vid Ensamheten plats.

Sakta tar jag upp min mask, och blir en av dem.

I H's huvud.
Jag stod bara kvar, och stirrade på Cady. Hon skulle absolut inte vara så självgod om hon såg vad hon hade blivit.
Cady måste ha märkt att jag stirrade ursinnigt på henne, för plötsligt utbrast hon: ”Men Hilda, vad glor du på? Är du sur eller?”
Ja, Cady. Det var en bra fråga. En jävligt bra fråga.
”Om jag är sur? OM JAG ÄR SUR?” skrek jag, och jag hörde hur halsen gick upp i falsett. ”Jag är skitförbannad, för att du först lipar över Kim, och en timma senare drar du iväg med min brorsa och hånglar upp honom!”
Nu var det Max som började stirra som en dåre, en förbannad dåre. ”Hilda, lugna ned dig. Och faktiskt var det jag som började att…”
Jag orkade inte lyssna på min brors mesiga snack, utan fortsatte sikta på Cady. ”Vet du vad du kallas? En slampa. Om jag minns rätt så har du redan prövat min brorsa och sårat honom, är det verkligen värt att riskera det en gång till?” Jag skrek inte längre, utan min röst hade en mer överlägsen stämma. Cady verkade hämta sig lite grann, och reste sig upp. Vi stod mitt emot varandra, och hennes ögon glödde av ilska.
Jag skyndade mig att öppna munnen före henne. ”Men du vet nog inte vem du sårar allra mest, Cady.” Nu lät min röst bara sorgsen, nästan som om det var skådespeleri. Men jag visste att min röst ändrade sig automatiskt, varje gång jag pratade om min kärlek. ”Du sårar Kevin allra mest. Det var därför han gick härifrån, han är kär i dig Cady… Han har älskat dig så länge. Du kan nog inte förstå hans smärta när du hånglade med Max, hans bästavän.”

Cady stirrade tomt framför sig, men fick inte fram ett ljud.

 

I C’s huvud.

Jag kunde inte förstå det, även fast det kändes väldigt uppenbart. Alla gånger Kevin hade pekats ut som en ”bad boy”, hade jag aldrig känt att han hade behandlat mig dåligt. Tvärtom, varje gång han pratade med mig pratade han alltid med en mjukare stämma, varje gång han rörde mig var han extra öm. Och jag förstod plötsligt varför Hilda var så arg på mig. Eftersom hon brydde sig om Kevin… Kanske brydde hon sig lie för mycket.

"Är DU kär i honom?” frågade jag Hilda rakt ut, med uppspärrade ögon. Jag kände hur min mun förvandlades till ett stort O, och när Hilda hörde frågan spärrade hon också upp ögonen. Sedan började hon rodna, och kollade på sina skor. Ingen utav oss sa ett ord på en lång stund. Jag förstod helt plötsligt – hon var kär i Kevin som var kär i mig. Det kunde inte vara enkelt. Utan att tänka mig för tog jag hennes hand, och såg på henne. Hon tittade snabbt upp, hennes ögonbryn höjdes av förvåning. Hon hade antagligen förväntat sig att jag skulle vara lika rasande förbannad som hon hade varit emot mig.

”Du skulle ha berättat för mig”, började jag. ”Du skulle ha berättat för mig hur det låg till…” Hilda slet plötsligt ur handen ur mitt grepp, och stirrade på mig chockat. ”Vad fanns det att berätta? Att killen som jag är kär i, älskar min bästis? Det var det du ville höra, va?” vrålade Hilda. Hon verkade vara så rasande arg på mig, att hon packade ihop sin handväska.

Jag stod där, helt tomhänt och försökte komma på någonting vettigt att säga. ”Hilda, jag är så ledsen att det blev såhär…”

Jag avbröts direkt av Hildas snärtande röst. ”Spara mig din sympati, din fula slampa.” Hon stirrade på mig med sårade och arga ögonen i två sekunder, innan hon marscherade till hissen. Jag stod kvar helt blickstilla, på samma plats. Sedan vände jag mig sakta om, och såg Max sitta kvar i soffan, på samma plats som förut.

”Eh, ja. Det där var väl lite mycket.” sa Max snabbt.

”Ja.” Jag kunde inte komma på någonting annat att säga.

Det var tyst en lång stund, innan jag kom på att jag skulle fråga den viktigaste frågan. ”Visste du om att Kevin var kär i mig?”

Max tittade ner på sina fötter innan han svarade. ”Nej, han hade aldrig sagt det till rakt ut. Men han hade alltid pratat lite extra om dig, och jag såg ju hur han kollade på dig…” Max röst lät halv levande och han tog tag i min arm och drog mig ner i soffan igen. Han ville tydligen fortsätta där vi hade slutat. Han kysste mig först på halsen, innan han försökte sig på munnen. Men jag puttade bort honom för att kunna tänka klart.

”Du visste hur han kände för mig, och förrådde honom.” konstaterade jag bestämt. ”Fan, det är ju värst Max.” Jag insåg plötsligt sanningen i mina egna ord; det var sant. Max hade hela tiden vetat hur Kevin kände för mig, men ändå fått mig på kroken utan att ens bry sig om Kevin.

Mina tankar dundrade iväg med all hastighet, och jag kom på mig själv göra samma sak som Hilda precis hade gjort. Packat handväskan, satte på mig klackskorna med raketfart. Max märkte vad jag gjorde, och ställde sig snabbt upp. ”Cady, lägg av. Jag gillar dig mer än Max, jag älskar dig mer… jag lovar.”

Jag satte armarna i kors. ”Det kan du inte lova, tyvärr. Att du inte brydde dig om din bästavän visar bara att det här bara var en lek för dig.” Jag vände på klacken, gick bort emot hissen.

”Du gjorde ju precis samma sak emot Hilda!” skrek Max och slog utmed armarna. Jag vände mig sakta om, och kollade stint på honom. ”Jag visste inte. Om jag hade vetat hur hon kände hade jag aldrig, aldrig varit med dig igen.” Sedan kom hissen, och jag andades ut. Andades ut Max; han och jag skulle aldrig bli tillsammans igen efter det här. Det var bara historia.

När jag kom ut på gatan insåg jag att jag inte ville åka hem. Jag tog en Taxi, till 55:th Street. Kevin, jag behöver dig nu… jag måste prata med Kevin. Men det viktigaste var att hinna före Hilda.

 

I H’s huvud.

Jag hade gått till närmsta bar och tagit 2 shots, innan jag kom på att jag egentligen skulle någon annanstans. Jag måste åka till Kevin, berätta allt och sedan förföra honom. Jag hade en stark känsla utav att Cady skulle göra samma sak som jag… men det viktigaste var att hinna före Cady.

 

Vem vinner K:s hjärta och blir en dolla, och vem kommer stå tomhänt som fjolla?

Fortsättning följer…

I C's huvud.
Kevin slog två hårda slag till rakt över Kims käke innan han gick ut ur lokalen med knytna nävar. Jag stod fortfarande på samma plats, fortfarande lika fastfrusen. Alla inne i lokalen hade lagt märke till slagsmålet, och stirrande gapandes emot Kevins ryggtavla som försvann.
Jag förstod intevad som hände..vad höll Kevin på med egentligen? Han betedde sig som om... han var kär i mig. Som om jag var hans flickvän som han var tvungen att beskydda till varje pris.
"Var glad att du har vänner som beskyddar dig, Cady." Kevins röst i mitt huvud igen.. men var Kevin bara en vän?

I K's huvud.
Jag steg in i herrtoaletten, och lutade ansiktet emot spegelväggen. Vad fan höll jag på med? Vad fan höll jag på med alltså.. Cady skulle definitivt märka att jag betedde mig som hennes pojkvän. Men jag kunde inte låta Kim stå framför henne, och vara otrogen helt offentligt. Hon var så skör, så vacker. En sådan tjej förtjänades inte att bli behandlad på det sättet.
Jag skulle ju låtsas som ingenting, men jag kunde inte. Fan, jag dunkade huvudet i spegeln igen.  Jag skulle bete mig som Max. Även fast han var helt betuttad och förälskad i henne, så var han helt chill om det... och de var ju bästa vänner. Jag undrade verkigen hur han lyckades med det och samtidigt dölja sina känslor för henne.
... Fan.

I C's huvud.
Jag hade förflyttat mig till baren, och beställde en iskall drink. Jag sköljde ner den snabbt, för att skildra tankarna. För ärligt talat var jag för förrvirrad för att ens tänka. Vad Kevin än höll på med så var det oerhört konstigt. Vi hade varit vänner helt avslappnat, tills nu..
Max kom plötsligt ifrån ingenstans, och avbröt mina tankar. Han lade sina varma, starka händer varsamt på mina axlar och synade mig noggrannt.
"Är du okej?" frågade han.
Jag nickade bara till svar.
"Okej, vi går inte hem." Max röst lät bestämd, och jag lät mig kontrolleras. Han kände mig för väl, han visste att jag inte var ett dugg okej. Det kändes som om jag skulle spy och gråta samtidigt, vilken sekund som helst.

Väl inne i lägenheten släppte allt, tårarna började forsa. Jag pratade hela tiden med en grötig röst som lät som en viskning.
"Jag började verkligen gilla honom, han verkade så snäll, nästan perfekt.. jag visste att det var någonting hela tiden!" Förnedringen sköljde över mig än en gång.
Max sa däremot inte så mycket, vad skulle han säga? Han gick bara och hämtade hushållspapper efter varje ny gråtattack. Jag började nästan känna mig löjlig, eftersom vi endast hade gått på 2 dejter tillsammans. Men han hade på något sätt ändå låst mitt hjärta. Han var den perfekta killen - utan tvekan. Men inte nu längre, han var inte min...
Tårarna brast igen, och Max sprang för att hämta ännu en hushållsrulle.
"Tack", snörvlade jag när tårattacken var klar.
Max såg på mig och halvlog. Han verkade ha en speciell glimt i ögat.
"Det var så lite." Han mumlade bara lite, men det kom djupt ifrån hans bröstkorg.
Han fortsatte granska mig med den där blicken, och jag var tvungen att titta bort eftersom den blev mer och mer intensiv för varje minut som gick.
"Eeeh.." stammade jag fram i hopp om att distrahera honom. Det var ganska pinsamt när han stirrade på mig, eftersom jag antagligen var helt nedkletat i smink och mascararester. "Varför gör du det egentligen?"
"Gör vad?" Frågan verkade förbrylla honom, och han rynkade pannan.
"Tar hand om mig."
Han slätade ut pannan igen, förstod vad jag menade. Han log försiktigt, samtidigt som han såg på mig med ömhet.
"För att", började han. Sedan lutade han sig fram så att våra näsor nuddades, och såg rakt in i mig. "För att jag bryr mig."
Sedan smekte han med tummen över min kind, och mötte mina läppar.

Min kropp reagerade, kysste honom tillbaka med all kraft. Men en del av mig tänkte fortfarande på Kevin, jag behövde verkligen prata med honom.

I H's huvud.
Jag kände mig ganska arg på Cady, eftersom hon bara hade skitit i Kevin och dragit hem med Max, utan ett ord. Jag antog att hon kanske kände sig ledsen över att det var över med Kim - men hur ledsen hon än avr så var Kevin garanterat ledsnare.
Jag hade hittat honom på killtoan, där han hade stått och rökt sittandes på klinkergolvet. Jag hade dragit hem honom, men var tvungen att stanna på en bensinmack eftersom hans nävar var så otroligt blodiga.
Innan vi hade gått upp till min port hade jag sagt: "Du måste berätta för Cady hur du känner, annars kommer du skadas ännu mer. Och då menar jag inte bara fysiskt."
Han hade inte svarat, jag såg inte ens hans mörka ögon i mörkret. Kevin, om du bara valde mig istället för henne.

När vi kom upp i lägenheten tvärstannade båda. Framför oss i soffan grovhånglade Cady och Max, utan hämningar. Hon hade redan letat sig in under hans t-shirt, och han hade händerna på hennes lår. Jag gapade - jag trodde knappt mina ögon. Hon verkade ha kommit över Kim ganska snabbt.
Men sedan sköljde en våg över mig, en våg fylld med ilska och frustration. Jag var definnitivt förbannad på den båda, de skulle knäcka Kevin totalt. Hans närmaste vän, och tjejen han gillade. Varför gillade han alltid fel tjej, varför gillade han inte typ.. mig?
Cadys skrik avbröt mina tankar. "Ehhh, vad gör ni här?" Max höll fortfarande om henne, och kysste henne på pannan. Cady fnissade till.
Plötsligt märkte jag hur Kevin sakta, men bestämt gick till hissen. Jag kollade på hans sårade ryggtavla, och sedan vände jag mig framåt igen.

Jag hade lust att spotta på henne, min bästavän Cady. Hon fattade inte hur många hjärtan hon sårade.

I K's huvud.
Bästa vännen och tjejen. Hur skulle jag klara det här en gång till?
... Älskar dig, C. Den meningen var den sista som for genom mitt huvud, när jag gick med tyngdlösa steg ut genom dörren.

Fortsättning följer.

Såhär blev min fina dikt om Chuck Bass som jag skrev på engelskan!! Är ganska stolt över den faktiskt =) Linnea, läs den!!

You got me on my knees
And I'm beggin' you please
Tell me that I'm the one you're looking for
I'm hungry for more

The sexy way you walk
And the dark voice when you talk
You got me auround your pinky
Don't you feel kinda' kinky?

Now you understand why I get down on my knees
And why I'm begging him please
Everybody's a sucker
For MotherChucker

'Cause I won't pass
If it's Chuck Bass


<3.

I C's huvud.
Efter allt skrikande började jag plötsligt känna mig väldigt uttorkad, och suckade uppgivet när jag stegade till Hildas kök för ett glas med vatten. Hilda satte sig bekvämt i den gräddfärgade skinnsoffan, och slängde pläden över sig.
"Men allvarligt Cady, tror du inte att du överreagerar?"
Jag log lite för mig själv när Hilda sa det; det skulle alltid vara jag som var den galna bitchen, aldrig hon. Fast det kanske stämde också, jag var ganska dramatisk enligt de flesta.
"Nej, jag är helt säker. Vem köper ett par sexiga, splitternya heels ifrån Cavallari till sin mamma?" Jag rynkade på pannan och nickade menande emot Hilda, och satte mig ner i soffan med ett duns.
"Jaa.." Hilda verkade fundersam. "Du kanske har rätt. Vet du om han dejtar andra?"
Jag rynkade på näsan av den sista meningen. "Usch! Nejnejnej, jag tål ingenting annat än monogami. Det där är helt enkelt fult och förbjudet, att dejta flera samtidigt."
"Ring honom och fråga då", insisterade Hilda.
"Det är desperat."
"Vilket du är ändå", skrattade Hilda och kastade en dunkudde på mig. Jag duckade, och helt plötsligt var Hilda helt blöt av mitt glas med vatten.
"Iiiiiiih!Du är inte klooooook Cady!" skrek Hilda samtidigt som hon halvsprang till köket för att fylla på sin vattenkanna.

När vi båda var dyblöta så kom någon ut ur hissen, och jag kunde nästan gissa vem det var. Max. Max!
"Max, jag har sååå mycket att berätta för dig!" hojtade jag till honom, samtidigt som jag sprang fram till honom och klamrade fast mina armar runt hans hals. Han kramade mig lätt tillbaka, men sedan föste han undan mig.
"Vad? Stinker jag eller?" frågade jag misstänksamt.
Max skrattade lite åt min reaktion. "Eh, nej. Det är bara det att du.. är ganska blöt."
Jag kollade bak på Hilda, och sedan på mig själv. Max hade ganska så rätt; det droppade ner vattendroppar konstant ner på det fina trägolvet.
"Jag tror jag byter om", sa Hilda snabbt och kollade ner på sig själv också. "Btw, trevligt att ha dig tillbaka brorsan." Hon blinkade åt Max.
Max var Hildas äldre bror, och en av mina allra närmaste vänner. Han stod nästan mig närmare än han gjorde Hilda, speciellt under den senaste tiden. Ibland undrade jag om Hilda tog illa upp vid det, men hon ahde aldrig nämnt någonting.
Precis när Hilda skulle gå till sitt rum vibrerade hennes telefon vid det avlånga soffbordet. Hon rusade dit och kollade på displayen, innan hon svarade som hastigast.
"Vad vill du, Kevin?" suckade hon irriterat. Kevin brukade ringa Hilda ganska ofta, de stod varandra relativt nära. Jag kände honom inte alls lika bra och innantill som jag kände Max. Kevin och Max var bästavänner, jag och Hilda var bästavänner. Vi brukade kalla oss fyra för "Den fyrkantade pyramiden", det kom vi på när vi alla var 5 år gamla. Det började däremot känans lite löjligt att uttala det högt.
Hilda suckade sig igenom hela samtalet, och sedan lade hon på snabbt.
"Jag måste träffa Kevin, han ville prata om någonting. Vi hörs senare."
Jag nickade, och blickade emot klockan. Den var redan halv elva på kvällen - hur mycket senare skulle det bli?
"Jag behöver en dusch. Prata med mig genom duschväggen?" frågade jag och log emot Max.
"Visst." Max flinade vänligt emot mig.

Jag visste inte riktigt hur Kim skulle reagera om jag berättade att jag och Max bruakde samtala samtidigt som jag brukade duscha. Jag brukade tvätta håret och balsamera det, samtidigt som han satt på toalocket så prata vi. Det hade vi gjort sedan vi var små, det kändes naturligt och nästan som en familjevana. Han kunde ju inte se mig igenom duschväggen, den var prydd med en massa ditmålade blommor. Det var ganska så effektivt - man sparade en hel del tid.
Jag hoppade in i duschen och njöt av det varma vattnet i några sekunder, innan Max började fråga ut mig.
"Så hur länge har du stannat här?" skrattade Max när han såg min egna tandborste stå bredvid handfatet. "Egen handduk och tandborste.. wow."
"Men de håller ju på att renovera min lägenhet vid 61:th street, precis här brevid."
"Va?!" Max hoppade till, överlycklig. "Så du ska flytta hit bara några kvarter härifrån? Det är ju helt underbart!"
Jag log i duschen, jag visste att det var perfekt. Jag skulle flytta till 61:th street, Kevin bodde i sin takvåning på 55:th street, och Max och Hilda bodde på 5:th Avenue, precis invid Central Park. Det kunde nog inte bli så mycket mer perfekt.
"Wow", fortsatte Max. "Då är vi alla typ samlade, jämt. Vi kan träffas vid Central Park när vi vill, eller museum of modern Art..." Han målade upp en väldigt ljus bild framför mig; vi fyra, de människor jag kände bäst i hela världen skulle aldrig behöva splittras, vi skulle alltid ha nära till varandra.
Men min lyckliga bild förstördes ganska snabbt när Max började ställa frågor om Kim.
"Vad har hänt egentligen? Hilda sms:ade mig och sa åt mig att vara beredd på att du skulle vara ganska upprörd när jag kom hem." Jag skakade på huvudet i duschen, så att skummet sprutade. Jag var inte förvånad att Hilda hade varnat Max, det var typiskt henne. "Och då blev jag ganska förvånad när du stod och skrattade med Hilda, alldeles blöt..?" Max frustade till lite, borta vid toastolen.
"Jaaa", svarade jag drömmande. "Men före det, då var jag ganska upprörd. Det var ganska perfekt med Kim, men jag och Hilda var i en skobutik och så fick vi syn på Kim, han köpte ett par supersexiga 13-centimeters klackar. Jag trodde såklart att jag skulle få dem ikväll..."
"... men det fick du inte." Max avbröt mig snabbt.
"Precis. Vem skulle han ge dem? Till sin mamma? Till sin syster? Inte ens du är så snäll emot Hilda", sa jag övertygande.
"Nej, inget av dem. Antingen till hans ex, eller till någon annan han dejtar. Jag är helt säker."
Jag stirrade framför mig, och stängde av vattnet, tog fram en handduk och torkade mig. Jag stirrade fortfarande rakt framför mig.
"Eh, Cady? Har du dött?"
"Sarah." Namnet kom som en viskning, men det var helt uppenbart. "Skorna är till Sarah."
Max började fatta långsamt. "Hans ex eller?"
"Precis."
Max började röra sig runt i rummet. "Skynda dig, vi måste verkligen sticka. Hilda och Kevin skulle leta rätt på honom, Kevin sms:ade mig."
Jag stirrade fortfarande på samma ställe i duschen, och hjärnan höll på att explodera. Det här kunde inte vara sant.

Jag förstod inte hur jag och Max kom in i en taxi. Medan Max småpratade och beskrev vägen fram till nattklubben försökte jag sortera mina tankar, lugna mig. Kevin och Hilda brukade alltid tävla, och om jag kände dem rätt så skulle Kim råka illa ut om de hittade honom ikväll. En sak stod säker: Det skulle helt klart bli drama ikväll. Vi var plötsligt framme vid klubben, är musiken dånade. Jag och Max steg ur bilen, och började gå emot ingången.
"Cady, är du okej?" Max röst lät ganska orolig.
Jag skakde på huvudet, och mina lockar flög i vinden. "Vad tror du? Det här kommer inte sluta bra."
Max suckade han med. "Jag vet."

Så fort jag kom in till den dånande och rökiga nattklubben såg jag Hilda och Kevin stå vid baren. Jag styrde argt stegen emot dem, knackade på Kevins axel.
"Jaha, Kevin. Så du och Hilda hade tänkt "prata" här? Bra ställe för det." Jag studerade Kevin uppifrån och ner, och lade armarna i kors över bröstet.
"Vad gör du här, Cady?" Hilda såg förbryllat på mig.
"Jag undrar vad du snarare gör här? Det är inte direkt så att man pratar på det här stället. Vad hade ni tänkt göra med Kim?"
Kevin vände sig om, och log emot mig. "Ingenting, vi bara letar efter honom. Var glad att du har vänner som beskyddar dig, Cady. Hilda var orolig för dig."
Jag himlade med ögonen. "Jag kan ta hand om honom själv, helt seriöst."

När min blick fladdrade över rummet, så såg jag en lång, välklädd kille med mörkt hår och gröna ögon. Han hade en hand om en lång, smal kvinna klädd i svart. Kim och Sarah.
Hjärtat i halsgropen, och jag flämtade till. Mina ögon styrde ner, och där hade vi svaret allihopa. Anledningen till att Sarah var så lång, var för att hon hade på sig ett par 13-centimeters läderklackar.
Mitt blod frös till is i en sekund, innan det började pumpa och forsa. Jag stegade fram långsamt, och kände adrealinet bli starkare och häftigare. Men plötsligt trängde någon före mig. Kevin, dundrade fram till vad jag nyss hade upptäckt och tryckte Kim emot den gröna nattklubbsväggen. Han pratade hotfullt i Kims öra, jag önskar jag inte hade hört orden. "Ett par skor säger mycket, tycker du inte det?" sa Kevin med skrämmande hotfull röst.

Jag stod som förbluffad, jag kunde inte tänka klart. Kevin, Kevin?? Vad höll han på med? Han hade aldrig gjort såhär förut, aldrig. Chocken blev för stark, och jag slöt ögonen där jag stod, mitt på dansgolvet, och önskade för en halvsekund att jag sov.

Det var när jag hörde skriket ifrån Sarah, som jag slog upp ögonen. New York är staden där ingen sover.
"Var glad att du har vänner som beskyddar dig, Cady". Kevins ord seglade igenom mitt huvud, när han slog rakt emot Kims käke.

Fortsättning följer...

Ledsen om novellen inte kom upp igår, men blogg.se fungerade inte.

---

I C's huvud.
Sanningen var uppenbar: Jag var en nolla. Kanske inte en fet (jag vägde fortfarande bara 45 kilo, apelsindieten you know..) men feg. Jävligt feg.

Det hade gått tre dagar sedan jag var på den misslyckade dejten med Kim. Eller ja, den blev misslyckad när jag hade sprungit därifrån, nervös som en idiot för ingenting...

3 DAGAR TIDIGARE

"Trevligt att träffas Sarah, men jag måste nog gå vidare." Kim verkade markera sitt revir omedelbart, men jag såg bara skrämt på honom och hans ex.
"Nej, vet ni vad.. det börjar bli sent och ni kanske vill prata igenom allt.. och så, eh ja. Så jag tror jag ska kila nu.." Jag började backa några steg lite försiktigt.
"Va? Vänta, Cady! Vart ska du?"
"Hem. Men du, ring mig.. vi hörs." Jag hade redan börjat gå i min snabba takt emot närmaste tunnelbana.
Bakom mig kände jag Kims förvirrande blick, och Sarahs röst: "Störde jag i mitten av någonting eller?"

Hilda avbröt min tillbakablick med sin tjutande röst.
"Godmorgon, din fjolla!"
Jag kikade upp ur täcket och såg solen, som omgav rummet med ljus. Jag hade sovit över hos Hilda i två dagar nu, just för att jag ville dela min ångest gällande min pinsamma "försvinner-spårlöst" på dejten. Hilda såg uppnosig och pigg ut, och fortsatte mala på.
"Cady, sady, pady!.. Han har ringt totalt 67 gånger. På tre dagar!! Är det inte lite väl.. stalkeraktigt?"
"Ska du säga, den där lantisen från Portland ringde dig typ 140 gånger under en helg."
"Men det var för att han var störd och han var glad över att ha en bärbar telefon ute på landet."
"Då måste Kim tycka jag är stöd.."
"Nej, det är ju inte du som ringer?" Hilda såg förbryllad och oförstående ut.
Jag drog frustrerat täcket över huvudet. "Men åååh, det spelar ingen roll! Han måste tycka att jag är en fegis, vilket jag är i och för sig.. jag har inte ens svarat när han ringer, och jag bad honom ringa.. vem fan gör så? Plus att jag sa att han skulle prata igenom med sitt ex, men vem vill göra det när hans ex är ute med en annan dejt? Jävla skit.. han kommer aldrig vilja ha mig!"
Hilda drog fram en chipspåse under sängen, öppnade påsen med ett kluffande ljud och tog ett bett på en stor chipsbit. "Men vill du ha honom?"
Jag stelnade till, frågan var ju löjlig. "Vad TROR du? Det är klart! Jag menar.. kolla på honom. Han är allt man kan önska sig."
"Och du önskar dig honom?"
Jag orkade inte svara på den uppenbara frågan, så jag nickade bara istället.
Hilda ryckte på axlarna och tog återigen en till chips. "Då är det väl ganska självklart? Om du önskar honom, så får du honom!"
Jag satte mig upp i sängen. "Vad menar du?" frågade jag dumt.
"Vad tror du jag menar?!" sa Hilda frustrerat och slängde chipspåsen på mig. "Du är ju förfan en Revord!"

Exakt fem minuter senare ringde min mobiltelefon, och telefonsvararen gick igång.
"Hej Cady.." det var tyst i några sekunder, jag antog att han försökte komma på vad han skulle säga. "Jag ville bara säga att du säkert vet vem det här ät, börjar känna mig mer eller mindre som en stalker nu.." Han gjorde en paus och skrattade till. "Jaja, om du hör det här, snälla svara. Jag vet inte vad som hände i fredags, förlåt om jag gjorde någonting fel.. men bara ring mig, snälla. "
Jag stirrade på telefonen, föreställde mig hur Kim kramade telefonen och önskade att jag skulle svara. Jag hade tvekat alldeles för länge, så jag tog upp den och tryckte på knappen "svara" och bad en bön till gudarna. Ur ögonvrån såg jag hur Hilda gav mig tummen upp.
"Hallå?" Min röst lät spänd och nervös.
"Cady? Ååh, yes!! Äntligen svarade du!"
"Jo.."
Han verkade så energisk, så ivrig och glad att jag började slappna av lite grann.
"Du anar inte hur mycket jag har ringt dig! ag tror det är 68 gånger med det här samtalet!"
"Ja, det är det." Jag fnissade till och neglade på Hilda. "Hilda har bokfört varje samtal du har ringt."
Hilda sneglade med ögonen och lämnade rummet.
"Men du, Cady.. Vad sägs om att vi provar bio, som var tänkt i fredags? Jag är verkligen ledsen att det blev som det blev."
"Jo, jag också." Min röst lät plötsligt nedstämd, av någon anledning. Kanske för att han påminde mig om vilken ynkling jag var ibland.
"Ja, det är nog skönast om vi ser bortom det.. vad sägs om bio ikväll, halv åtta?"
Mitt hjärta började slå som en hammare i bröstet. "Visst. Vilken film ska vi se?"
"Spelar det verkligen någon roll?" svarade han snabbt, och jag hörde hur han log i telefonen.
Jag skrattade till och lade på.

I H's huvud.
Jag gick in i skobutiken med ett leende på läpparna, kanske för att skor var lika med himlen, eller kanske för att det äntligen såg ljust ut för Cady och Kim. Hon var trots allt min bästavän, trots hennes feghet.
"Kolla de här", sa Cady och gick fram till ett par 13-centimeters klackskor med platå. Det roliga med Cady var att hon alltid var så elegant och snygg, antagligen omedvetet. Men hon hade de där perfekta, bruna lockarna och den där bleka, skimrande nyansen i hennes hy vilket gjorde att hennes smilegropar framträdde ännu tydligare.
Jag skulle precis gå fram och beundra skorna, tvinga Cady att prova dem och sedan tvinga henne att köpa dem, men sedan såg jag någonting i ögonvrån. Kim stod och betraktade nästan liknande skor som Cady stod och beundrade, och jag såg hur han gick till kassan och betalade för dem.
"Kolla där!" väste jag och tog tag i Cadys arm. Jag pekade emot kassan, där Kim stod och drog sitt kreditkort. Han tackade för påsen, och gick ut genom utgången. Han hade inte sett oss, och Cady stirrade storögt och gapade lite i vänster mungipa.
"Dåså tjejen, då kan du räkna med ett par nya skor i slutet av kvällen!" sa jag och puffade henne med armbågen.

Jag låg i sängen, en helt vanlig måndagskväll och chattade. Bättre än ingenting, samtidigt som jag kollade på klockan. Den var halv tolv nu, Cady borde komma hem snart. Hon hade sovit här i nästan en halv månad den här månaden, så det var nästan hennes hem. Jag förstod inte varför hon inte gillade sin takvåning på North side, den var minst lika fin som min.
Dörren slog upp och Cady stod i dörruppgången, och skrek ut: "Jag fick inga skor! Och vem skulle han ge dem till, utom mig?"

Åhnej, jag fick en dålig känsla i magen. Det här bådade inte gott.
Fortsättning följer...

Jag småsprang ut från hissen i mina korall-färgade stilettklackar. Jag var känd för att klä mig i färg, och det var ingen lögn. Men problemet var att jag visste inte vad Kim gillade. Han kanske ville ha en tråkig tjej med svarta och vita kläder jämt som dricker sitt svarta kaffe. Men jag bestämde mig för att bara vara mig själv, och om han inte gillade det kunde han dra.

Jag bestämde mig för att bli "lagom" försenad till fikat, enligt regeln tio minuter. När jag kom fram till 3rd Avenue stod han redan där, i en svart stilren rock och beiga chinos, halvt upprullade. Hans mörka hår var otroligt ruffsigt (antagligen för att det blåste så mycket) och när hans leende mötte mitt kände jag hur hjärtat åkte en kort sväng berg- och dalbana.
Han använde de där lysande, mörkgröna ögonen igen och började skratta. Jag blev en aning förvirrad - var min gula kappa utochin? Hade klacken på min sko lossnat? Eller såg jag helt enkelt ut som en anka?
Kim småskrattade fortfarande. "Förlåt, det är bara det att det ser ut som om du har vunnit första pris på ett lotteri. Är du verkligen så glad över att se mig?"
Åhnej. Något som jag inte nämnde var att jag även var känd för att bara lättflörtad. Jag hatade det där med småflörtandet, det var något skitsnack som någon hade hittat på. "Var glad att jag inte är sur som en fiskmås över att du ser mig", svarade jag och skrattade tillbaka.

Cafeét kryllade utav söta par med <3:an på sina rosa muggar. Först tyckte jag det var lite pinsamt och lite väl uppenbart varför han tog mig till det här caféet, men när jag tänkte efter var det nästan lika bra. Jag skulle inte gilla idén av att sitta bredvid små fnittrande fjortisar med sina chai-lattes som tog smygbilder.
Vi satte oss ner vid ett ord för fyra, och han drog ut stolen åt mig. En perfekt start på en dejt, helt enkelt. Jag köpte en blåbärsmuffins och en varm choklad.
Kim skrattade igen. Värst vad mycket han skrattade, men det var liksom... skönt på något sätt att höra. "Du är ingen caffetjej?"
Jag rodnade, bara lite eftersom jag kände mig som 12 år igen. Choklad drack man ju inte när man var 21. "Nej, jag hatar sådant. Och jag tänker inte leka vuxen och dricka blanksvart kaffe för..."
"... du är redan vuxen!" Kim fyllde i min mening, och jag blev stum av förvåning. Men han gjorde ingen anmärkelse, utan bara fortsatte läsa menyn vid bardisken.
"Jag tar nog en äppel-festis på flaska och bulle. Visste du att jag är så manlig att jag knarkar mer och festis dagligen?
"Nope", svarade jag och log brett. "Men det är... intimt, på något sätt.
Kim såg på mig med en underlig och djup blick, hans kattögon borrade sig in i mina, oskyldiga, stora bruna. Jag var blickstilla för fyra sekunder innan han återgick till att beställa.
"En blåbärsmuffins och en kanelbulle," började han emot kassörskan. Hon var en vanlig, blond tjej i 20-årsåldern, och vad jag kunde dömma av hennes leende flörtade hon med honom. Jag kände hur benen frös sig av svartsjuka, men Kim verkade inte berörd alls.
"Och så en äppel-festis och en varm choklad med maräng och grädde", fortsatte han mjukt.
"Var det bra så?" undrade kassörskan med den hurtigaste röst jag någonsin hört.
"Jaa.. eller nej, vi tar en puckoh också."
Jag petade på hans arm och han vände sig om.
"Ja?"
"Öh, alltså det behövs inte det där med Puckohn.."
"Jo, till senare. För det här är ju inte hela dejten, eller hur?" Han blinkade till mig och vände sig framåt för att betala.
Jag kände hur mina kinder blev röda av förvåning och hur det svävade inne i bröstet.

Vi (eller mest jag) pratade om allt möjligt. Kim ville veta allt om mig; hur jag var som barn och hur jag vill vara i 60-års åldern.
"Jag ska vara världens coolaste mormor, jag kommer typ hänga på Kings Of Leons konsert backstage och spruta Xcider."
Han frustade till av skratt, och jag skrattade med honom. Sedan vände vi båda blicken ner till bordet, där det var fullt utav bakelsesmulor. Våra små tilltugg var slut för länge sedan men vi hade suttit kvar i en timme till, minst. Det började bli mörkt ute, och jag kände hur adrealinet började pumpa när drog in luft i lungorna och vände blicken framåt emot mig. Hans ansiktsuttryck var allvarligt; som om han ville säga någonting viktigt.
"Du är nästan roligare när du inte är full, första gången för en person", sa han på ett sådant fullt allvar att jag blev lite generad. "Och det gulligaste är," fortsatte han och snuddade med fingret vid min kind. Jag blundade av hans varma beröring och ryste till av det som flög runt i mig. Det kändes nästan.. magiskt.
Han tystnade och blev avbruten när han såg att jag blundade. När jag öppnade ögonen igen fortsatte han sin betydelsefulla mening. "Och det gulligaste är att du själv inte är medveten om det, du rodnar."
"Tyvärr är det du som påverkar det", sade jag och kollade lite halvblygt på honom under mina fransar.
"Kanske det. Och som folk brukar säga, på första dejten ska man ta en person till ett ställe där man kan prata i lugn och ro. Och vi har varit här i över en timma och lärt känan varandra, så ska vi gå på bio nu? Det man absolut inte får göra på första dejten men är tillåtet på den andra?
Vinden virvlade i magen igen, och jag blev oförmögen att svara honom. Istället nickade jag bara till svar, och vi tog våra ytterkläder och gick.

Väl ute var det fridfullt; tyst på det mörka gatorna och stora snöflingor som virvlade sakta ner emot den snötäckta marken. Kim höll skyddande en arm emot mina axlar, så jag inte fick någon snö på min kappa.
"Jag älskar din stil", säger Kim och stirrar på mina kläder. "Du lyser upp vintern."
Jag kollade bara rakt in i hans gröna ögon, och han blinkade tillbaka innan han  böjde sig ner och mötte mina läppar. Kyssen var passionerad, och vi stannade vår promenad mitt på gatan. Jag kände hur kyssen blev intensivare, djupare och jag kände hans varma tunga pressas emot min. Jag drog ena handen genom hans hår och blundade, njöt för varje andetag.

Vi blev påminda om verkligheten när vinden ven igen, och vi släppte varandra alltför snart. Jag tog fram min puckoh som jag hade sparat i handväska, och han skrattade till.
"Min favoritdricka, kvinnligt va?" retades jag när jag citerade honom.
"Men det är intimt", svarade han mjukt och log.
Plötsligt tvärnitade han på den snöiga asfalten. Han stirrade rakt fram, och jag försökte se det han såg. Det var en kvinna, ungefär fem centimeter längre än mig i en helsvart outfit. Hon gick med armen runt en tunnhårig kille som var lika lång som jag.
"Sarah", hälsade Kim artigt. "Det var längesedan.
"Kim, du går vidare ser jag?" svarade kvinnan, helt oberört.
"Du också." Vad i helskotta pratade de om?
Men när jag såg Kims blick förstod jag. Hans sätt att se på henne var ömt, men samtidigt sammanbitet och besviket. Kvinnan måste vara hans ex.

Jag såg ner på min Puckoh som jag höll i handen. Varför kände jag mig plötsligt som en fet, stor fjolla?! Eller snarare en nolla.

Fortsättning följer..

Jag börjar på en ny novell nu. Bli inte ledsna, ni kan väl gärna skriva slutet själva och mejla in till mig? Vore kul att läsa! Bara ett förslag, hehe. Vill också läsa vad andra skriver baserat på mina berättelser.

Den här novellen har lite mer attityd och mer intregerier, samtidigt som relationer, kärlek och vänskap fortfarande är kvar i röran. Hoppas ni gillar den nya serien!

---

Jag fnissade högt och kände hur alkoholet brände i blodet, i armarna och i benen. Speciellt i benen, jag kunde knappt stå längre.
"CAAAADYY!" Det var Hilda som skrek, och jag hoppade till, snubblade över trappan med de 13-centimetershöga klackarna, rullade ett varv (nu blev säkert min vintagekappa blöt och smutsig) och borde ha krossat huvudet så hårt i marken att jag fått hjärnskakning...
När jag kände en varm, bred famn som tog tag i mig.
"Är du okej?" Den där rösten som jag väntat så länge på, den där mörka och mystiska rösten.
Jag tittade upp och såg djupa, gröna ögon som betraktade mig varsamt. Jag stirrade tillbaka som en chockad fågel och tänkte på mitt rinnande smink. Och de där gröna ögonen, förstås då. Och Hilda, som jag tänkte slå ihjäl för att hon hade fått mig att se ut som en vinglande, galen idiot.
Men den hemlighetsfulle riddaren verkade vänta på ett svar.
"Öhm ja... aj!" Jag kände på min skalle, som var öm. "Ehhh.. jag är okej. Typ. Tror.. jag." Jag försökte ställa mig upp, och han tog tag i min arm och hjälpte mig.
Han skrattade till lite samtidigt som han stödde mig. "Du verkade lite borta. Några glas för mycket?"
"Ja, inte för lite direkt..." Jag snubblade på riddarens skor igen innan jag kunde ställa mig upp normalt.
"Tack.. eller jag menar, eh ja tack. Så. Mycket för. Hjälpen. Typ." Jag gav honom en lång kram (kunde inte gå , orkade inte trappsteg) innan Hilda kom ner till mig.
"Där är du Cady! Du bara försvann nerför trapporna och sedan såg jag Hannes..." Hilda pladdrade på ett bra tag innan jag gav henne den där blicken glöm-inte-omgivningen-det-är-en-snygging-som-står-bredvid-mig blicken. Hilda tystnade tvärt och såg på honom.
"Eh, hej. Hilda. Och det här är min bästa vän Cady, som jag försöker ta hand om." Hon sträckte fram en hand och skakade han stora hand.
"Hej, Hilda." Han nickade emot henne med stora ögon. Jag suckade inombords, Hilda såg alltid ut som en exotisk Adriana Lima. Typiskt att alla killar skulle falla för brasilianer.. Jag avbröt mina tankar tvärt när han såg på mig. Den där blicken, den hade ingen annan visat mig förut. "Och Cady." Hans mörkgröna smaragdliknande ögon lyste till när han sa mitt namn, och jag var helt stilla en sekund (trots alkoholen som kröp närmare och närmare.) "Jag heter Kameron."
Hilda sneglade på mig och såg att jag var förstenad, så hon skyndade sig. "Jo, jag måste ta hem henne till mig och du kanske vill följa med och hjälpa till.. Kameron?"
"Det skulle jag gärna vilja." Han log när han sa det, och sedan lös han ögon igen när han betraktade fyllot. Jag, alltså.

Jag vaknade upp i Hildas säng fyra timmar senare, pigg som en ärta utan huvudvärk tack vare Hildas tvång att dricka fem glas vatten. Ångesten var också borta för att jag såg han, Kim.. Tänk att jag kom ihåg hans namn fastän jag var full! Helt otroligt. Men vart var han?
Jag hörde röster i korridoren, det var Hilda som pratade med någon.
"Tack för att du kunde komma, Kim. Inte för att hon kommer vakna förrän åtminstonde åtta timmar till, men hon behöver någon som..." Hilda pladdrade på som vanligt, och jag lyssnade lystet efter Kims reaktion.
"Det var så lite. Se bara till att hon får mitt nummer, jag vill gärna prata med henne igen..."
"Visst, okej. Hejdå." Hilda stängde dörren tyst, antagligen för att jag inte skulle väckas. Jag sprang upp ur sängen till hissen som gick ända upp till Hildas takvåning, där Hilda stod. Hon såg fundersam ut.
"Hilda, Hilda, Hildaaaa! Herregud, har jag hans nummer? Och såg du hans ögon? Såååå drunknande vackra. Och hela han, som den där gentlemannen som kommer och räddar en dam i knipa..." Jag hörde nog inte själv mina ord, för efter en kvart märkte jag att Hilda inte hade sagt ett ord.
"Hallååå? Hilda!! Säg något!!"
Hilda vände huvudet emot mig hon hade haft legandes mot en kudde i soffan under hela tiden, och rynkade pannan. "Och du säger att jag pratar mycket, du BABBLAR mycket", muttrade hon.
"Åh, Hilda! Det kallas KÄRLEK VID FÖRSTA ÖGONKASTET ÄLSKLING. Eller du vill väl inte ha honom, va..?" Frågan blev kvarhängandes i luften, tills jag märkte att Hilda blängde på mig storögt.
"Hallå, Cady?! Är du från vettet? Han ser extremt bra ut och verkar ha ett intresse för dig, och JAG har ett intresse för Hannes."
"Juste raring, jag glömde.. men du skulle sett hur han tog emot mig när jag ramlade..."
Vi satt i Hildas beigevita skinnsoffa som vätte ut emot Manhattan hela natten, med mitt eviga babbel. Det kallade iallafall Hilda det.

Han ringde dagen efter, för att se hur jag mådde. Här skippade vi tredagarsregelen som är för dejting och satsade på äkta ömhet.
"Kommer du ihåg mig, beauty? Jag räddade dig ifrån att få en hjärnskakning." Det var hans två första meningar till mig. Inget harklande "hej", inget "öh.. tja". Det här passade mig utmärkt.
"Jodå, jag var nog inte så väck. Ska man kalla dig riddaren eller Kim?"
"Du väljer klockan halv fyra idag, Fiket vid 3rd Avenue." Klick.
Jag sprang till mobilen och sedan garderoben, det här skulle bli spännande.

Första mötet. Även kallad första dejten. Nej juste, det har ju redan varit. Andra mötet säger allt.
Vilka blir dolls och vilka blir fjolls? Fortsättning följer...